En dufva hade en vacker dag flugit ur sitt dufslag och begifvit sig på resa i främmande land. Några jägare fingo sigte på henne och ropade: «hvad är det för en fogel? hvarifrån kommer den? Den måste vi ha ned och plocka». Och dermed begynte de att skjuta på henne; men huru det var, så träffade de blott en och annan fjäder. Dufvan kretsade lika friskt i skyn, och sedan jägarne skjutit en god stund, voro de trötta och förlorade henne ur sigte.
En örn, en riktig kungsörn, hade emellertid från sitt höga bo sett på den oädla leken. Han vredgades i sitt sinne, lyftade de väldiga vingarne, flög till dufvan och sade: «frukta ej; oskulden är på din sida och jag skall skydda dig med min vinge». Men när jägarne fingo se kungsfogeln sprida sina vingar öfver dufvan och hörde honom håna deras försök, då blefvo de alldeles besatta och ropade: «se örnen, örnen, och dufvan under hans vinge!» -- och nu begynte ett nytt, ännu väldigare skjutande, och dufvan blef värre deran än förut, och det sista blef värre än det första.
I denna lilla saga ser du, min bästa, för mig så innerligt goda Tegnér, min tro huru det nu står till med mina «Morgonväkter» och med deras rabulistiska recensenter, samt huru det skulle blifva om du uti den recension, du ifrågasatt, uppträdde till deras försvar. Du säger sjelf: «nedsmutsad blir man nog; men det äro vi vana vid». Sannt! och örnen kan tåla vid ehvad man kastar på honom; han har redan flugit upp för högt för att hinnas af de lågsinte, och han bor i lugn på sitt höga berg. Men dufvan, dufvan, som ännu är stadd på resa, som icke flyger så högt, hon kan hinnas och träffas, och, om det än ej skall hindra hennes flygt, hennes glädje under den färd hon begynt, så -- icke kan hon med likgiltighet se sina vingar befläckade af orena händer. O nej, Tegnér! hon måste vara glad ju förr förföljandet slutar och hon kan glömma det medan hon badar sina vingar i något klart och befriande Bethesda-vatten. Och erbjudes mig icke detta? Ack jo! jag har detta Bethesda i mitt eget medvetande, i glädjen att ha bekänt den helige inför menniskorna; jag har det i så mången ärlig och ädel själs enskilta eller offentliga erkännande; i vissheten att jag uti mitt verk, huru ofullkomligt det än är, dock har uttalat ord och tankar, som icke skola blifva fåfänga, som skola, likasom «lejontands»-plantan, gro upp desto starkare, ju mera de trampas. Allt detta gör mig lugn. Och derföre -- frid, frid, bästa, goda Tegnér! frid och icke strid med verlden, åtminstone icke för min skull. Jag bönfaller derom hos dig.
Om der än i din recension, så väl som i de verser du egnat mig, förekomma saker, åt hvilka jag både för mitt egenkära jags skull och för tankarnes sannings och skönhets skull måste önska offentlighet, så kan denna nu icke medföra det erkännande de förtjena, emedan de stå i för nära sammanhang med de saker, som, i synnerhet i närvarande stund, skulle bortskymma dem för mängdens ögon. Framdeles, när sinnena i många riktningar lugnat sig, då kanske skall det kännas godt och helsas med glädje, att äfven ur denna recension se Tegnérs ande sväfva öfver djupet och höra honom öfver «Morgonväkterna» uttala sitt vänligt förklarande: «varde ljus».
Du har begärt mitt «uppriktiga yttrande» och jag har gifvit det
efter min bästa och allvarliga öfvertygelse.
