Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Olle Vinters julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bad att få »putta farbror», men det var ett leende
fullt af bitterhet och vemod. Han försökte
visserligen att gnola en polska, på det att barnen skulle få
ta sig en sväng, men han kom ur takten och
upphörde till sist alldeles. Lilla enkefrun märkte hur
frånvarande han var och frågade, hur det var fatt.
Han såg på henne länge, mycket länge, och frågade
till sist sakta, nästan tvekande:
»Säg mig en sak, fru Malm!... tror ni, att en
qvinna någonsin glömmer en man, om hon älskat
honom verkligt, innerligt?»
Den trettioåriga qvinnan såg honom rakt i
ansig-tet och svarade: »Nej!... aldrig!» #
På tonfallet kunde man höra, att hon talat sant,
att hon var säker på sin sak, men så älskade hon ju
ännu den man, som i lifstiden svikit henne, slitit
hennes tro på honom i stycken och bragt henne till
tiggarstafven. Han var borta nu, men hon skulle
aldrig komma att älska någon annan — nej, aldrig!
Olle böjde sitt hufvud djupare, när han fick
hennes svar: det var hans sista illusion, som ramlade —
ett ljuft minne, som förvandlades till ett bittert.
»Si så, herr Vinter, se inte så sorgsen ut på
julafton! — Ni har gjort andra glada, hvarför inte då
sjelf vara glad? .. . hvarför?»
Han svarade icke, men nog visste han orsaken
till sitt svårmod — nog visste han, hvarför det
kändes, som hade det brustit någonting inom honom,
någonting, som aldrig mera kunde bli helt.
Der inne hos Lejas, der han köpt tennsoldaterna
åt Fritz och dockan åt Brita, der i folkträngseln hade
han sett någon ... någon, som han älskat. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
