Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Olle Vinters julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stått nära henne, och så hade hon gått förbi honom
arm i arm med sin man. Hennes fina vinterkappa,
kantad med mård, hade snuddat vid hans blankslitna
bonjour. Hon hade sett honom i ansigtet med en
likgiltig blick, och så hade hon skrattat åt någon
qvickhet, som hennes man yttrat. Hon hade skrattat
— hon, som förstört hela hans lif, och som en gång
likväl svärmat med honom och jollrat om ett helt
lif tillsammans i någon undangömd vrå. Nu frågade
hon mer efter, om spetshalsduken, som fladdrat kring
hennes hals, var väl eller illa knuten, än efter honom.
Och han, som hade hoppats, som hade trott...
ah, bah!
Han kastade upp hufvudet med ett uttryck af
trots kring de bleka, hårdt sammanslutna läpparne
och gick fram till thébordet, som emellertid den lilla
enkefrun anordnat så godt sig göra lät med de få
medel, som stodo henne till buds.
Det såg i alla fall trefligt ut, och när den
rykande thépannan presenterade sig mellan de
gammalmodiga, ostindiska kopparne — ja, då såg det lilla
bordet med sin bländhvita duk riktigt inbjudande ut,
och Olle slog sig ner på värdinnans tillsägelse att
inte låta théet kallna.
»Får jag lof att servera?»
Hon höll upp thépannan öfver hans kopp och
såg på honom med ett litet vänligt leende. Men
Olle hörde inte; hon måste upprepa sin fråga. Han
återvände till verkligheten, rodnade öfver sin
oartighet och tackade. Hon hälde i thé och bad honom
förse sig med socker och grädde — och skorpor
sedan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
