Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Olle Vinters julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
x>Det är Karstens skorpor! — smaka på dem!»
Han lade i socker visst fyra gånger, men glömde
grädden. Koppen rörde han inte vid. Han kunde
icke glömma den fina regelbundna profilen och de
mörka, strålande ögonen i ljusskenet från gaskuporna
inne hos Lejas. Slutligen kände han, att de gamla
galna drömmarne återtogo sitt välde öfver honom,
att han måste upp till sig för att få hänge sig helt åt
dem der uppe i ensligheten. — Men först måste han
fram med de stackars julklapparne. Han hade varit
nära att glömma dem, och likväl hade de ju kostat
honom hans mors vigselring, som nöden aldrig hade
lyckats draga från hans lillfinger.
Han drog upp paketerna ur fickan och lade dem
framför värdinnan.
»Ge det här åt barnen», sade han med det
mildaste tonfall hans basstämma ägde, »ge det här åt
barnen! — Det är tennsoldater åt Fritz och en liten
docka åt Brita, och så är det några roliga gubbar
dessutom. — Tack för all er vänlighet mot Olle
Vinter! ... tack och god natt!»
Han reste sig, tog sin hatt och gick mot dörren.
På tröskeln vände han sig om, viftade ett slag med
den gamla felbhatten och sade:
»Gud välsigne er!»
Och så var han borta. Men lilla enkefrun
skakade på hufvudet och mumlade:
»Stackars, stackars Olle Vinter!»
Och hon hade allt rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
