Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får icke förvåna sig öfver detta. Hans dialog är
rörligare och framför allt personligare än förut. De
uppträdande tala icke mera endast för sig, de tala till
hvarandra; replikerna falla kortare och raskare och genom
korta monologer låter han enstaka uppträdande
förbereda handlingens gång. Att hans teknik, sedd i
senare tiders ljus, är i hög grad bristfällig och klumpig,
förringar icke värdet däraf för den tid i hvilken han
lefde.
Hans stora betydelse för skådespelarkonsten visar
sig bäst däruti, att han strängt höll på en viss
värdighet i anordningarna, ett slags teaterdekorum, som var
okändt för mysteriernas framställare. Detta visar hans
föreskrifter för »Härolden», prologens framsägare; han
skulle nämligen buga sig för åskådarne före och efter
sitt tal. Vidare ser man det på hans föreskrifter
angående personernas upp- och afträdande på skådeplatsen.
Så föreskrifver han till exempel i slutet af »En
tra-gödia med 12 personer, drottning Cleopatra med romaren
Antonio», att man först skall bära bort de döda och att
sedan de öfriga »actores» skola lemna scenen i tur och
ordning.
Uti sin »Klagorika tragödia om fursten Concretus»,
ur hvilken sedermera några profstycken skola anföras,
visar han en fin takt, i det han, sedan Ghismonda
förgiftat sig, föreskrifver:. »man bär henne ut på en stol,
med öfvertäckt ansikte. Fursten följer med
rådsher-rarne.» Ännu mera betydelsefulla äro hans föreskrifter
för talets och anletsdragens uttryck. Så skall den sårade
Antonius tala »sjukligt», Kleopatra åter, då hon ser sin
älskare döende, »klagande»; — en i denna
skådespelarkonstens råa barndom i hög grad betecknande åtskilnad.
Det råa, ohyfsade språk, den inskränkta tankegång,
som Hans Sachs’ dikter likväl ännu ledo af, kunde
naturligtvis icke förläna hans allvarliga skådespel ens den
aflägsnaste aning om den värdighet, som ämnena fordra.
I detta fall var han, som naturligt är, helt och hållet ett
barn af sin tid. Det yttersta af naivitet visar oss hans
komedi om »Evas olika barm (Comödia von den
vngley-chen Kindern Evas), i hvilken han låter Gud fader gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
