Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvuden, begå äktenskapsbrott, blodskam och alla
möjliga gräsligheter, och i hvilka pfalzgrefvar, hertigar och
konungar tala ett språk, som om de växt upp på en
bykrog, och röra sig, som om de komme direkte från
stallet: eller också begär man vanmakt, förbannelser
och välsignelser, förtviflan och högt jublande glädje,
tragisk bombast och pajazzosprång i ett och samma
stycke.»
Detta oväsen ville nu Iffland göra ett slut på, och
därför skref han sina borgerliga skådespel, uppenbart
uppmuntrad af den djärfhet med hvilken Schiller i
»Kabal och Kärlek,» skildrat de högre ståndens
sede-fördärf och ränker, och det är väl att märka, att både
Schröder och han, såsom själfva varande skådespelare, lade
mera vikt på att deras stycken blefvo för skådespelarne
tacksamma att spela, än att de egentligen skulle
innebära något högre poetiskt eller literärt värde. .De
blefvo också i allmänhet torra och schablonmässiga,
men för skådespelarne erbjödo de utmärkta uppgifter
och hade i det afseendet sin stora betydelse gen t emot
de nyss skildrade afarterna af dramat, genom hvilka
framställningskonsten också höll på att råka på afvägar.
Ifflands betydelse för Mannheimer-skolan blef ännu
större, då han 1792 af den öfriga personalen valdes till
konstnärlig föreståndare för teatern, något som blifvit
nödvändigt därigenom att Dalberg genom sitt
deltagande i tidens politiska tilldragelser allt mera drogs
ifrån den trängre sysselsättningen med teatern. Iffland
har själf uttalat sig om denna sin verksamhet på
följande sätt: »Jag mottog teatern, belastad med en mängd
lagar och föreskrifter, hvilka alstrade ett pedanteri, ett
tvång och en småaktighet, som äro oförenliga med all
sann konstnärlig känsla. De tycktes mera vara stiftade
för handtverkslärlingar än för konstnärer. Om också
endast få skådespelare äro konstnärer, så vinner en
styrelse alltid pa att behandla dem som sådana. Hon
har då att fordra af dem hvad hon själf bevisat dem:
humanitet. Eri oskadlig nyck, som man i dag har
öfver-seende med, föder i morgon en konstyttring, som ingen
dagsverkare kan åstadkomma. Dessutom, där det inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
