Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begärde, antog han i mars 1819 ett engagement i Graz
i Steyermark, som hans gamle gynnare, grefve
Herber-stein hade förskaffat honom. Här fann han friare
spelrum för sina krafter. Han underkastade sig nu här ett
så ansträngdt arbete, att han därigenom grundläde sin
kommande sjuklighet, och öfvade sig i mångfaldiga
komiska roller, i hvilka han sökte ersätta bristen på
inneboende komisk kraft genom karaktäristisk
natur-härmning. Efter slutet af hans första kontraktsår gjorde
teaterdirektionen bankrutt, och Seydelmann tog till
vandringsstafven för att vidare söka sin lycka.
I Wien fick han endast repetera en roll i ett af
Kotzebues stycken i enrum inför direktionen, i Pressburg
lyckades han få ge några gästroller, i hvilka han dock
fortfarande uppträdde som älskare och ung hjälte,
naturligtvis utan att vidare lyckas. Utblottad på reskassa
tvangs han att taga anställning i Olmiitz vid en teater,
där han så i grund och botten lärde känna de usla och
förnedrande omständigheter, under hvilka de smärre
teatersällskapen fingo draga sig fram, att han efter några
månader i förtviflan vände sig till Franz von Holbein,
som då förestod nationalteatern i Prag, och anropade
honom om räddning. Han fick den också i augusti
1820, och från denna stund tog hans bana en helt
annan riktning. Holbein uppskattade det egendomliga
i Seydelmanns begåfning, lärde honom att känna sig
själf, ledde studiet af hans roller i karaktärsfacket, och
detta på ett så utmärkt sätt, att han inom två år kunde
åtaga sig första rollerna på detta område — en ställning
som också erbjöds honom af den genom Prag resande
direktören för hofteatern i Kassel. Holbein uppmanade
honom själf med verkligt faderligt intresse att mottaga
anbudet, hvilket lofvade honom en betryggad ställning
för framtiden, något som till följe af hans svaga helsa
var för honom af bestämmande vikt.
Här uppnådde Seydelmanns konst sin afgjorda
egendomlighet. Han var en fullkomlig enstöring och på
scenen den mest inkarnerade egoist, som man gärna
kan tänka sig. Ja, han gick i detta afseende så långt,
att han tillstod, att hans roller endast tilltalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
