Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville återtaga den, restes mot detta förslag ett starkt
motstånd, och en häftig tidningspolemik sattes i gång
från båda sidorna, medan demonstrationer icke heller
saknades från någotdera hållet.
Som dramatisk författare uppträdde Björnson första
gången 1857 med enaktsskådespelet Mellem Slagene, som
uppfördes anonymt och mottogs med stort bifall. I
detta stycke är som bekant Konung Sverre
hufvud-personen, och mot bakgrunden af ett ensligt fjällif
skildras där på ett mästerligt sätt de vilda fejderna
mellan »Birkebejnerne» och »Baglerne», kung Sverres
och kung Magnus’ anhängare, hvilka ömsom härja och
sönderslita landet. Efter detta stycke följde Halte-Hulda
1858, Kong Sverre 1861, trilogien Sigurd Slembe 1862,
Maria Stuart i Skotland 1864, De Nygifte 1865, Sigurd
Jorsalfar 1873 samt En Fallit och Redaktören 1875.
Björnson har i sina senare stycken Leonarda, Det nye
System och En Handske kastat sig in på problemdramats
område, hvarför dessa styckens värde blifvit mera
om-tvistadt än de föregåendes, där han, utom i De Nygifte,
höll sig på det historiska dramats, för nutiden mera
neutrala mark. Man må säga hvad man vill om de
satser han i dessa sina dramer predikar; i fråga om
scenisk verkan och spelbarhet äro dessa hans stycken
i hög grad egnade att fängsla publiken och att gifva
skådespelarne tillfälle till utmärkta karaktärsskildringar.
I sitt senaste dramatiska arbete Geografi og Kjärlighed
har Björnson beträdt lustspelets, för honom mera
ovanliga område, och har äfven där visat prof på den
eminenta förmåga, som står honom till buds i fråga om
menniskoskildringens konst. Hans minst lyckade drama
torde vara Redaktören samt den egendomliga
dramatiska dikten Kongen, i hvilka man tydligt märker spår
af att politikern och partimannen tagit försteget
framför skalden och att indignationen flugit bort med både
den praktiska blicken och den poetiska sansen. I
synnerhet göra mellanspelen i det senare stycket en effekt,
som torde vara motsatt den som skalden tänkt sig;
men tager man bort dessa två arbeten ur räkningen,
återstår dock tillräckligt mycket stort och oförgängligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
