Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det säkra är att den svenska skådeplatsen vid
Hyckerts allt för tidiga bortgång förlorade en
skådespelare, som den under kommande dagar skulle fått allt
större skäl att vara stolt öfver och som den svenska
dramatiken har orsak att bära sorg efter ännu i dag.
Den ende, som icke var nöjd med hans skapelser, var
han själf, och kanske bidrog detta icke så litet till att
alstra eller åtminstone öka det svårmod, hvaraf han led
och som slutligen öfvermannade honom.
CARL GEORG Dahlqvist hann däremot att
fullända sitt lifsarbete i konstens tjenst, och detta var ett
af de betydelsefullare inom den inhemska
skådespelarkonstens råmärken. Han föddes i Stockholm den 22
juni 1807 och uppfostrades för en helt annan bana än
teaterns. Han gjorde ett försök att inträda på den 1832,
då han antogs till elev vid kgl. teatern, där han
debuterade året därpå som Sicinim i sorgespelet * Virginia»,
men misslyckades fullkomligt. Då begaf han sig af till
landsorten för att inhemta teknik och praktisk
färdighet, och när han återkom 1834 gaf han sorgespelet
på båten och debuterade på nytt, men nu som
melodramskurken Varner i »Trettio år af en spelares lefnad»,
och nu slog han igenom, förvånade genom sin realistiska
djärfhet och hänförde genom en nästan titanisk kraft
och känsloglöd samt blef genast antagen som ordinarie
skådespelare. Dahlqvist var hos oss den fantasirikaste
bäraren af inspirationsspelets på samma gång tacksamma
och farliga gåfva, tacksam därför att den tänder och
hänför, farlig därför att den så lätt lockar på afvägar.
Han kom nog in på dem, han också, men han gick
aldrig vilse där; hans säkra instinkt och hans
glödande energi förde honom alltid rätt igen, och när år
och erfarenhet hade kommit de jäsande vulkanerna i
hans inre att sakta sig och brinna med bunden eld,
så blef han en verkligt stor skådespelare. Han kunde
ofta vara sublim, någon gång galen, sällan dålig och
aldrig intetsägande. Till och med där han minst
passade hade han likväl i sitt yttre en så mäktig
personlighet och i sitt inre en så säker slagruta för att
finna hvar sanningen låg, att han, om han också icke
Hedberg, Dramatik. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
