Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fiffikus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIFFIKUS.
149
skälmar, som någonsin bott i Claybury, är han den
värste — aldrig i sitt lif har han gjort ett hederligt
dagsverke eller förtjänat så mycket som till ett glas öl.
Bob Prettys värsta tid var strax efter se’n gamle
patron Brown dog. Gamle patron kunde inte ha
råd att göra många anstalter för att skydda villebråd,
men så var det en rik herre från London vid namn
Rockett, som köpte egendomen, och då började det
arta sig bättre. Fasaner va’ hans favoritdjur, och
han kostade inte på måttligt med pengar för att
uppföda så’na, men för resten var han förtjust i allt,
som duger till att skjuta på.
I början rynkade han på näsan åt den smula
villebråd patron Brown hade lämnat efter sig, men
hur mycket han än ansträngde sig, blef skillnaden
just inte så stor; fågeln försvann på det
besynnerligaste sätt, och skogvaktarne blef alldeles yra i
mössan; och hvad patron själf sa’ om Claybury och
Clayburyborna, det var då alldeles förskräckligt.
Alla visste att det var Bob Pretty och ett par
af hans stallbröder från andra byar, men de kunde
inte bevisa det. De kunde aldrig få honom fast,
och till sist gaf patron och två skogvaktare sig till
att hålla ögonen på honom både natt och dag.
Bob Pretty ville inte tro det; han sa’ att han
kunde inte tro det. Och till och med då folk tydligt
visade honom, att skogvaktar Lewis följde efter honom,
sa’ han, att det kunde väl hända, att de hade samma
väg, det var alltihop. Och ibland steg han upp midt
i natten och tog sig en promenad på ett par mil,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
