Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fiffikus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
ÉN FIFFIKUS.
för att han hade hufvudvärk, och Lewis, som inte
hade någon hufvudvärk, var tvungen att gä efter
honom, tills han var färdig att digna. Det var
naturligtvis en skogvaktare mindre att se efter villebrådet,
och det begrep patron till sist, och så gjorde han
slut på det.
De vaktade i alla fall Bob mycket noga, och
en eftermiddag, då han gick förbi Grays gård, rusade
de på honom och frågade, hvad det var han hade
i sina fickor.
»Det är min ensak, herr Lewis», sa Bob Pretty.
Smith, den andre skogvaktaren, for med händerna
öfver Bobs röck och kände något mjukt och knöligt.
»Bort med tassarna!» sa’ Bob. »Ni vet inte, hur
kittlig jag är.»
Han marscherade vidare, men de höggo tag i
honom igen, och Lewis stoppade handen i hans
innerficka och drog upp två par rapphöns.
»Följ med», sa’ han och grep honom i armen.
»Vi ha haft utkik på er länge», sa’ skogvaktar
Smith, »och det är ett riktigt nöje för oss att få er
i sällskap.»
Bob Pretty sa’, att han inte ville gå med dem,
men de tvingade honom att följa med och drogo i
väg med honom ända till Cudford, en half mil
därifrån, så att landtpolisen White skulle få ta honom i
förvar öfver natten. White var nästan lika förtjust
som skogvaktarne, och han förmanade Bob
högtidligt att inte säga ett ord, för allt hvad han sa’ skulle
användas emot honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
