Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Deporterad till Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och både uppsyningsmannen och kosacken uppstämde
ett rått skratt.
Herman knäppte ihop händerna, likblek av
sinnesrörelse. — Var befinner sig min far nu, herr uppsyningsman?
Av barmhärtighet, säg mig det!
— Gärna; därmed begår jag ingen ämbetsförseelse. Hans
straff mildrades så till vida, att man tillät honom att bo i
Irkutsk. Han får där ett obetydligt underhåll.
— Himmelen vare lovad! — Och min syster, min lille
bror?
— De leva båda två hos honom.
— Gud vare prisad! — O, nu är allting godt!
Uppsyningsmannen skrattade åter. — Med så förnöjt
utseende har jag ännu aldrig sett någon inskrivas i
fångregistret — sade han litet hånfullt. — Nå, lycka till, nu är
ni från att förut ha varit Herman Brandt, inskriven som n:o
65 och det och intet annat förblir ni till edra dagars ända.
Han ringde och överlämnade fången åt en inträdande
korporal. — Ersättning för luckorna i ditt manskaps leder,
min käre Iwan — sade han.
Korporalen tog fram en anteckningsbok. — Denna vecka
ha icke många dött — sade han. — Tre stycken bara.
Därpå mönstrade han fången och åter upprepades den
pinsamma scen, som nyss försiggått. I stället för den nyss
begravne inregistrerades en ny nummer 65 i den
förskräckliga listan. — Skall bo tillsammans med två andra
straffångar i femtionde avdelningen — tillade mannen; —
framåt nu, nummer 65!
En kort läderpiska ven genom luften, därpå visade den
utsträckta handen vägen. — Ditåt! — Jag står under
arbetet bakom dig — kom i håg det bara, om du skulle ha
lust att visa dig lat!
En mängd karlar drogo fram stora korgar fulla med
malm ur schakten. De voro bokstavligen betäckta med smuts
och trasor, de buro träskor, men inga strumpor, eller stodo
de med alldeles nakna fötter på den iskalla marken. Med
bitter avund, som de icke gjorde sig besvär att dölja, sågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
