- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
28

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Återseendet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

28

genast. Vern var gladare än Herman? Fjorton dagar!
Under denna långa tid hann han genomforska staden från den
ena ändan till den andra för att finna fader och syster.

Han gav sig knappt tid att äta, därpå skyndade lian ut,
utan att emellertid göra husets betjäning en enda fråga;
väl utkommen däremot, vände han sig till första bästa
förbigående och frågade efter de sinas bostad.

Kvinnan, som han tilltalade, visste ingenting. — Fråga
den judiske värdshusvärden vid fästningsporten, var hennes
svar, — han känner alla människor, i synnerhet tyskar.

— Är han kanske själv tysk?

— Ja visst. Moses Hirsch är född i Preussen.

— Jag tackar er, jag tackar er så mycket, min goda

fru!

Och han skyndade vidare för att hinna till värdshuset,
ett smutsigt, nerrökt hål, där portens bevakare spelade med
smutsiga, flottiga kort. Bakom disken stod Moses Hirsch
och blickade blinkande på den inträdande. Vad behagade
»herrn» i hans oansenliga lokal?

Herman tog honom, darrande av sinnesrörelse, avsides.
Äter framställde han den fråga, av vars besvarande i detta
ögonblick allt för honom berodde. — Känner du den gamle
mannen, Moses Hirsch, känner du honom?

Ljudet av hemlandsspråket kom juden att darra.
Medlidsamt såg han på den unge mannen framför sig. — Var
lugn, — sade han på tyska, — de leva, gubben och barnen,
min son skall visa dig deras bostad. Brandt är din far,
icke sant? Jag ser det på den stora likheten er emellan.

Herman nickade; han förmådde knappt tala. — Fort,
stammade han, — fort!

Värden ropade till sig en svartlockig gosse, tryckte
Hermans hand och sade: — Besök mig igen, landsman!
-Därpå begåvo sig de båda vandrarna ut i den isglittrande
natten.

Här, i denna torftiga stadsdel sovo nästan alla
människor. Stjärnorna glänste på himmelen, här och där stod
ett förkrympt träd, människor kunde ingenstädes upptäckas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free