Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Återseendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Sönderbrutna dörrar, felande tak, fönsterrutor av papper,
en djup dödstystnad, som ej avbröts av någonting — detta
var det intryck, Herman erhöll; blytungt sänkte sig
aningen om en kommande olycka ned över hans hjärta.
— Där är det! — sade gossen efter en lång vandring,
i det han pekade på en förfallen, men ännu sparsamt
upplyst koja. — Giv mig en slant, herre!
Mekaniskt räckte Herman den unge semiten några
småmynt och var glad, då denne skyndsamt sprang därifrån.
Här alltså skulle han återfinna fader och syster, här i denna
boning, som i Tyskland en ordentlig karl skulle hava
ansett för dålig för sina kreatur. Sinnesrörelsen hotade att
kväva honom.
Hans knackning liknade nästan en alarmsignal, så otålig
var han. Bultningarna genljödo genom den tysta natten.
I nedre våningen öppnades ett fönster och en
fruntimmersröst frågade en smula ängsligt: vem är det?
— Emma! — utbrast Herman i stället för varje
annat svar — Emma!
— Store Gud — Herman!
— Hurra! — jublade därinne en gosse. — Hurra!
Ett buller förrådde, att en stol slogs omkull, dörren åt
gatan rycktes upp, en tolvårig gosse, Hermans föryngrade
avbild, syntes på tröskeln och sprang jublande i den unge
mannens armar, under det att en ung, täck flicka ävenledes
blev synlig och med en liten tranlampa i sin upplyftade
hand belyste den vackra tavlan.
— Otto, min Otto, så du har vuxit, så duktig du ser
ut! — Och du, min Emma, jag har er åter — vilken lycka!
De kysstes, de gräto av glädje och sinnesrörelse, dessa
stackars olyckliga barn, som efter så lång skilsmässa
återfunno varandra som förvisade i det avlägsna, ogästvänliga
Sibirien, de frågade utan att vänta på svar, de voro
lyckliga, till och med här under så tröstlösa förhållanden.
Herman sansade sig först.
- Var är min far? — sade han. — Jag hoppas, att
det står väl till med honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
