Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Strid med vargar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa sistnämnda förfärdigades av snö och under hela
nästa natt sovo flyktingarna i en väl skyddad, till och med
varm bostad. Såret på polismästarens arm hindrade honom
att taga verksam del i arbetet, han började därför att
enligt herr Bochners anvisning fånga fisk och fåglar, han
samlade bränsle och hjälpte den unga flickan att tillreda
de harar, Herman sköt. Herr Bochner hade lyckats fälla
en fet bock och livsmedel funnos således i överflöd.
Utanför hyddans dörr brann en ständigt underhållen
eld, som tjänade till att bortskrämma de kringsmygande
vargarna och dessutom sprida värme inåt bostaden.
En afton rörde sig därute en sakta kringsmygande skugga,
ett par ögon tittade ur en brun pälsdräkt in i tältet, och
då Herman grep sitt gevär för att bortjaga det förmenta
rovdjuret, hördes ett rop av förskräckelse från kvinnliga
läppar. Därute befann sig en kvinna — vad ville det säga?
Kanske en flykting? Jermak ville före alla de andra
störta ut för att taga reda på vem främlingen var, men
Herman och dansläraren ställde sig i hans väg och därpå
gick den förstnämnde ut för att undersöka förhållandet.
Redan efter en minut kom han tillbaka, åtföljd av en
infödd, en till hälften förhungrad och förfrusen ung kvinna,
som förirrat sig från sin väg och som under sin kappa
tydligen bar ett levande väsen, antagligen ett litet barn.
Emma förde henne in i tältet och försökte tala med
henne, men det visade sig omöjligt. Hon förstod ej ett
ord, pekade endast med skälvande hand på livsmedlen, som
om hon velat säga: jag håller på att svälta ihjäl.!
Den unga flickan lade medlidsamt det ena stycket efter
det andra på blecktallriken; den jakutska kvinnan slukade
allt som ett djur, åt vilket man kastar föda. Då hon stillat
sin oerhörda aptit, reste hon sig för att gå vidare, något
som våra vänner naturligtvis av barmhärtighet hindrade
henne från.
— Passa på nu, — skrattade herr Bochner, — ni skall
få se, vad kvinnan bär under kappan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
