Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återblick och slutanmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Återblick och slutanmärkningar.1)
I det föregående ha anförts talrika exempel därpå,
att ett förnamn (med eller utan en tillfogad bestämning2)
eller ett familjenamn nyttjas appellativt
1) såsom beteckning af något visst slags människa,
2) såsom en förmänskligande (personifierande)
benämning på något sakligt — abstrakt eller konkret —
eller på ett generellt fattadt andeväsen.
*) Min afsikt med dessa delvis kompletterande anmärkningar har
varit att söka underlätta öfversikten af de viktigaste allmänna resultair,
som den föregående lexikaliskt ordnade framställningen ger vid handen.
Alla de fall af sekundär användning, som omtalats i själfva
afhandlingen, upptagas naturligtvis ej här. Så t. ex. förbigås de utrop, där
helgon åkallas, de flesta stående fraserna o. s. v.
2) Bland förnamnen brukas de vanligaste och särskildt sådana, sem
ursprungligen äro smeknamn (såsom Kalle, Lasse, Pelle, IAsa, Maja o. s. v.),
mest i sekundär användning. Jfr s. 368, not I samt förf. i Från filologiska
föreningen i Lund (1), s. 84 (1897). — Att Johannes med sina varianter
är så vanligt i appellativa uttryck i tyskan och sedan i svenskan beror därpå,
att det som namn både på Johannes Doparen och Johannes aposteln var ett
af de oftast förekommande namnen. Enligt en af G. Steinhausen gjord
beräkning (se ZfddU 7: 616 och följ.) skall år 1500 i vissa delar af Tyskland
hvar femte mansperson hetat Johannes. I Sverige tyckas under
medeltiden — om man får döma af förhållandena i Södermanland — Lars
(Lasse) och Peter varit vanligare än Johan och Jöns (enligt en af H.
Hildebrand gjord statistik öfver namnförhållandena i vissa
medeltids-urkunder från nämnda landskap, se Sveriges medeltid 1: 112). — Med
kristendomen inkomna förnamn [det vanliga Anna brukas, eget nog,
nästan alls icke sekundärt] förekomma oftare i hithörande uttryck än
de från hedendomen stammande (märk dock de talrika bildningarna
på Olle af Olof, det norska nationalhelgonets namn).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
