- Project Runeberg -  Förnamn och familjenamn med sekundär användning i nysvenskan : onomatologiska bidrag /
369

(1903) [MARC] Author: Theodor Hjelmqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återblick och slutanmärkningar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 369 —’

ligare är dock, att egenskapen utmärkes genom en
bestämning, som antingen föregår — så är oftast fallet
— eller efterföljer förnamnet i fråga.

De karakteriserande (deskriptiva) uttryck, som
uppkommit genom sammansättning eller sammanställning af nu
antydt slag, sluta sig i formellt afseende till de i nordiska
språk så vanliga vedernamnen och öknamnen,1) d. v. s.
individbeteckningar, i regel bestående af en persons
verkliga förnamn och ett därtill fogadt ord, som framhåller
någonting — vanligen mindre vackert — såsom
karakteristiskt för personens utseende, för hans förflutna lif
eller handlingssätt o. s. v.

För att åskådliggöra ifrågavarande bildningars
uppkomst må anföras följande mycket belysande ställe från
Bondesons I Glimminge och Kröplinge (1892; förf. 1881)
s. 125 f.: »Och Kristian hette han, och Klabba-Kristian
kallte många honom för [trä]klabbarna, kan veta, som han
hade till att hjälpa sig fram med. Men folk satte gärna
en riktig liten klick framför namnet. På det viset, så blef
det ibland Pölse-Kristian, ibland Ägga-Kristian, än
Äppla-Kristian och än Kluta-Kristian; för se, hade han
stac-keta ben, så hade han dess längre fingrar. Pölse-Kristian
hette han, för han hade en gång kraflat sig upp i fyren
på Lyngen, när han var där och sydde, och tagit en
pölsa i grytan; det hade la ingen fatt veta, om han
inte hade varit dummer och stoppat hänne i barmen,
så varm hon var, och när nu folket kom in i det samma,
så var han tvungen till att dra fram pölsan igen, för
hon brändes, kan veta, och därmed var det namnet
färdigt. Ägga-Kristian kallte de honom, för han hade
klängt sig upp på rännet i Bartelsgärde och druckit ur
ett helt äggabo. Äppla-Kristian, det fick han heta, för

*) Se om dessa G. Djurklous föredrag »Om vedernamn och
känningsnamn i äldre och nyare tider.» Fornm. 9: 27—43 (1894).

22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:43:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fornamn/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free