Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brottare, och om andra heter det: “han var den ypperste bågskytt, och han
råkade allt, som han riktade pil emot.”
Denna yttre kraftfullhet motsvaras i allmänhet af en inre. I
synnerhet är det lidelsernas styrka, som är karakteristisk för den forne nordbon.
Ofta är den emellertid förbunden med* och delvis tyglad af en utsökt
sjelf-beherskning, beräknande klokhet, fin och skarp förmåga att säkert och klart
se in i förhandenvarande förhållanden, men ofta är det dock äfven så, att
viljan följer lidelsen — hämdlusten, förvärfsbegäret, ja kärleken —, att
lidelsen, stärkt just af viljan att låta den få utbrott, har fullkomligt i sin
makt forntidens menniska, så att alla hennes själs- och
kroppskrafter, så att säga, stramas åt det mål, dit passionen i all sin styrka
syftar.
Innan jag emellertid går att framställa de normala typerna och
karak-tererna i nordens forntid, vill jag nämna något om de kända
bärsärksnatu-rerna, hvilka äfven på sin egen tid ansågos som abnormiteter. Det är ej
heller just många af sagornas verkligen framstående personligheter, som
varit bärsärkar. Dessa sades kunna skifta hamn, d. v. s. byta om natur, så att
de liksom trädde ut ur sin vanliga menskliga. När bärsärksgången föll på
dem — oftast före eller i en strid, ibland i hvardagslag — blefvo de “galna
som hundar och starka som björnar eller tjurar; de tjöto som vilda djur och
beto i sina sköldar, så att stora stycken gingo af.” Om en mäktig isländsk
storbonde Qväll-Ulf berättas det, att han, så fort skymningen föll på, blef
så argsint, att ingen vågade tilltala honom eller komma honom när. Hans
son Skalle-Grim ärfde bärsärksnaturen. En gång lekte han i ett bollspel
samman med sin unge son Egil och en dennes gode vän Tord. Ynglingarne
råkade att få öfvertaget, men snart rann sinnet på Skalle-Grim. Han lyfte
upp Tord, heter det i Egil Skalle-Grimssons saga, och satte honom i
backen så hårdt, att han helt krossades och strax fick sin bane. Derefter grep
han i sonen Egil. Tordgärd Bråk, en af Skalle-Grims trälqvinnor, stod och
såg derpå.
Hon hade fostrat Egil i barndomen, var rask, stark som karlar och
synnerligen trollkunnig. Hon ropade:
“Går du nu bärsärksgång mot din son, Skalle-Grim ?”
Han släppte Egil och slog efter henne. Hon hukade sig undan och
sprang sin väg. Skalle-Grim for efter. De lupo helt ut till udden af
Digranäs. Der sprang hon från berget ut i sjön. Han kastade en stor sten
efter henne; den tog mellan skulderbladen, och hon kom aldrig upp mera.
Stället kallas nu Bråksund.”
Af denna berättelse framgår det således, att en i öfrigt mycket ansedd
man kände det som en skam, värd att hämnas, om han af någon annan fick
påminnelse om sitt bärsärkslynne. Också säger en annan saga rent ut om
en person, som först prisats för sin« manlighet och sin ädelsinthet, att det
var skada på sådan karl, att han ibland gick bärsärksgång. Det stod
således ej högt i kurs att vara eller gälla för bärsärk; och sagornas många och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
