Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med ett ord: torneringarne blefvo de mest lysande och högtidliga
lustbarheter, den första och högsta ridderliga öfningen och en uppsättning, som
både utmärkte och hedrade en adelsman. Under medeltiden voro
regelbundna tornerspel i norden mycket öfliga. I Sverige hunno de ej komma i
fullkomligt bruk förrän i trettonde århundradet. Man utmanade hvarandra
på “stoltz kraptug rijdan” och häftiga fäktningar; de förnäme höllo
sinsemellan sin lek “med dyst,1’ så att stängerna flögo i stycken, hjelmarne
fingo mången stöt, “eld flög om dem som af ett tönder” och mången
kraftig riddare kastades till marken. Derför vågade sig ej heller någon fram,
som ej kände sig nog skicklig och väl beriden att han dervid kunde inlägga
ära. Konung Erik Läspe, som var oansenlig till växt och svag dessutom till
helsa och krafter, vågade derför ej inlåta sig i dessa halsbrytande öfningar.
De hade dock redan vunnit det anseende, att denne konung med alla sina
berömliga egenskaper, blott för det han ej kunde visa sin styrka och
färdighet i tornerspel. “kunde med torney ej mycket umgå,” ej heller kunde undgå
folkets förakt. Under följande Folkunga-regenterna blefvo dessa
lustbarheter så mycket mer öfvade, och uppfördes då torneringarne särdeles
högtidligt och kostbart, i synnerhet vid hoffester, kröningar, biläger och andra
högtidliga tillfällen samt åtföljdes då af riddarslag” . . . Men vi återvända
till hednatiden!
Till nöjena inom hus hörde åtskilliga slags “spel,” hvilka fordrade
eftertanke och voro sammanfattade under namnet “Tafl.” — Främst bland
dem stod “Skaktafl” eller schackspelet. Sannolikt var det lika beskaffadt
som nu, om man undantager de förändrade namn och utseende några pjeser
i tidernas längd undergått. Om schackspelets uråldriga bruk i norden har
man de ojäfaktigaste bevis i jordfynd. År 1730 hittades i en grafhög vid
Vistre-Rommen i Hedemarken i Norge en sats schackpjeser, insvept i en
förmultnad silkesduk. År 1831 gjordes på ön Levis på Storbritaniens norra
kust ett fynd af ej mindre än 67 schackbrickor, hvilka genom sin form och
prydnader visade sig hafva tillhört skandinaver i tionde eller elfte
århundradet. Äfven i svensk jord äro några dylika fynd gjorda. Man har
häri ett bevis för att schackspelet var kändt och öfvadt i Skandinavien långt
före korstågen, och således ej blifvit infördt genom dessa, såsom mången
trott. Antagligen har väl både sjelfva spelet och dess tillbehör från början
kommit till vår Nord genom de urgamla handelsförbindelserna med
österlanden öfver Ryssland. Hvad som särskildt förtjenar ihågkommas är att
isländarne och nybyggarne på Grönland i äldsta tider förfärdigade
scback-pjeser af hvalrosständer och utsände dem som en handelsvara. Detta visar,
att spelet varit omfattadt med synnerlig förkärlek i dessa länder. Också
känner man genom Peder Clausens berättelse, att isländarne på 1500-talet
hade den färdighet i schackspel, att de kunde hålla ett spel uppe i flera
veckors tid.
Till “Tafl” hörde vidare “Hnefatafl” med runda mörka och ljusa
brickor och tärningar, således ungefär detsamma som vårt brädspel. Det skilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
