Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karl XI afvek ej från sina föregångares sed att
ofta sammankalla ständerna och med dem rådföra sig
om rikets angelägenheter, ehuru visserligen främst för
att åt sig utverka en större enrådighet, än någon
föregående svensk konung ägt, och hvilken folket gaf af
tacksamhet för reduktionens stordåd. Meningen
därmed var likväl ingalunda, att konungen skulle
öfverskrida de af lag och sed stadgade gränserna för hans
makt, men deras innehållande berodde nu på hans
känsla af plikt och ansvar. Karl XI gick ännu ej till det
yttersta; men sonen Karl XII, uppfostrad uti enväldets vid
denna tid i Europa allmänt gängse tankegång, förlorade
ur sikte de urgamla svenska traditionerna och styrde
fullständigt som enväldig konung. Han regerade i allo utan
ständernas medverkan, förde under hela sin regering krig
samt utskref folk och skatter efter eget skön. Detta var att
fullständigt bryta med landets forna författning. Den
ena statsmakten hade för sig allena tillvällat sig, hvad
enligt svensk statsrätt borde vara deladt på två,
konung och folk. Jämvikten uti det balans-system, som
kännetecknar denna författning, var ohjälpligen störd
och det skulle dröja hundra år, innan den blef fullt
återställd.
Karl XII blef icke afsatt, såsom den svenska
oskrifna rätt, hvarom jag ofvan talat, rätteligen hade
kräft. Den stora tjänst, som enväldet gjort samhället
genom reduktionen och ståndsskillnadernas utjämnande,
men framför allt konungens mäktiga personlighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
