Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visserligen står detta öppet för hvarje medlem af
parlamentets båda hus, men arbetsordningen lägger
sådana hinder i vägen för en enskild motionärs förslag, att
icke ett på hundra någonsin blir föremål för
behandling; och endast om regeringen välvilligt tar det om
hand och gör det till sitt, har det utsikt att gå
igenom. Motionsrätten, som trots allt lika flitigt
begagnas i Englands underhus som i vår andra kammare,
skänker sålunda utom i sällsynta undantagsfall icke
sina utöfvare någon glädje. Kabinettet svarar ensamt
för lagstiftningsarbetet. Parlamentet endast antager
eller förkastar, efter vederbörlig debatt naturligen, dess
förslag eller rättare sagdt endast antager dem. Ty
så länge kabinettet har underhusets förtroende,
d. v. s. majoriteten för sig, så måste detta säga ja och
amen till allt, hvad kabinettet lägger inför detsamma.
I England behärskar parlamentet allt, sade vi, men
kabinettet styr parlamentet och sålunda blir det i sista
hand detta, som sitter inne med all makt. Rousseau
yttrar på ett ställe vid tal om det engelska folkets
frihet, att denna är verklig blott vid de tillfällen, då det
väljer ett nytt underhus[1]. Med större skäl kan man
säga, att parlamentet är fritt och mäktigt allenast i det
ögonblick, då det störtar ministären. I vanliga tider
är det blott ett lydigt redskap i kabinettets hand.
Detta är den engelska parlamentarismen, afklädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
