Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE KAPITLET.
Kan en syndare någonsin omvända och bättra sig?
Balzac påstår, att det är omöjligt, och så vidt
min erfarenhet sträcker sig, öfverensstämmer den med
Balzacs — ett faktum, som denne författares beundrare
kunna använda efter behag.
När jag var ung och brukade hämta mina åsikter
om lifvet från människor, som voro äldre och enligt
sin egen åsikt visare än jag, trodde jag, att en syndare
kunde bättra sig. Man gjorde mig ofta uppmärksam på
»oinvända syndare» — vår by, som låg ungefär en mil
från en hamnstad, tycktes i själfva verket vara
ovanligt rikt utrustad med sådana. Att döma af
samstämmiga uppgifter, inklusive deras egna, hade de varit
ovanligt fördärfvade, och vid den tidpunkt, då jag lärde
känna dem, gingo de till en lika onaturlig ytterlighet
i motsatt riktning. De tillhörde ofelbart endera af de
båda kategorierna: de försagda eller de fräckt
obehagliga. De påstodo — och jag trodde dem — att de voro
lyckliga, men jag kunde inte låta bli att reflektera
öfver, huru gränslöst ledsamt de måste ha haft innan
de blefvo lyckliga.
En af dem, en liten gubbe med fromma ögon och
pipande röst, liade varit alldeles ovanligt vild i sin
ungdom. Men det lyckades mig aldrig att upptäcka,
hvaruti hans särskilda last bestod. På alla mina frågor fick
jag samma svar, att han varit »usel i allmänhet», ocli
min längtan efter närmare detaljer ökades genom
tilllägget, att »små gossar inte borde få reda på sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
