Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 187 -r
tviflande ut, hvilket föreföll mig ytterst ovänligt.
Jephson ursäktade sig på grund af hufvudvärk. Jag
erkänner visserligen, att det finns punkter i denna historia,
hvilka kunna erbjuda vissa svårigheter för en
medelmåttig intelligens. Men såsom jag också nämnde från
början, så har jag hört den af Ethelbertha, som hört
den af Amanda, hvilken i sin ordning har hört den
berättas af vår hjälpgumma, ocli det kan ju hända att
den undergått vissa förändringar under vägen. Men
det som jag nu går att berätta har jag själf upplefvat,
hvarför jag kan intyga sanningen däraf. Och som denna
berättelse utgör ett ännu kraftigare bevis på det
inflytande, som soldaten utöfvar på den engelska
tjänarinnan, har jag ansett lämpligt att här återgifva den.
»Hjältinnan i denna berättelse är vår Amanda»,
sade jag. »Ni skulle väl vilja kalla henne en hygglig,
städad ung flicka, eller hur?» :
»Hon är mitt ideal för anspråkslös hederlighet»,
sade Mac Shaugnassy.
»Det var också min åsikt», medgaf jag. »Ni kan
därför tänka er mina känslor, då jag en afton mötte henne
på en af Folkestones större gator med en Panamahatt
på hufvudet (min Panamahatt) ocli en soldat
under armen. Hon tillhörde den folksamling, som
följde med Tredje Berkshire infanteriregementets
musikkår, hvilket då låg i läger vid Sandgate. Hon mera
dansade än gick, och med vänstra handen slog hon takt till
musiken.
Ethelbertha var med mig den gången. Vi stirrade
på skaran, tills den försvunnit bakom ett hörn, och sedan
stirrade vi på hvarandra.
»Nej, det är omöjligt», sade Ethelbertha till mig.
»Men det var ju min hatt», sade jag till Ethelbertha.
Så fort vi kommo hem, tittade Ethelbertha efter
Amanda och jag efter min hatt, men ingendera stod
att finna.
Klockan blef nio, klockan blef tio. Klockan half
elfva gingo vi necl i köket och intogo där vår anspråks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
