Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
IOI
En gubbe hade dött i byn, det var naturligt;
men Lucette, hon kunde icke dö så, utan att hafva
sagt honom farväl.
Dock mindes han, att han en gång sett en helt
liten, omålad träkista bäras till kyrkogården, och
det gjorde honom ondt. På aftonen återvände han
till Lucettes hem och steg modigt på. Endast en
gammal qvinna var inne, och medlidsammare än de
andra, eller kanske rörd af barnets död, lät hon
honom komma närmare. Lucette låg på en liten
säng, orörlig, alldeles hvit.
Han ropade på henne . . . hon rörde sig ej . . .
Han tog på henne ... o, hvad hon kändes kall.
Han drog bort handen, och man upprepade för
honom: »Hon är död.»
Då förstod han, att det var riktigt sant, och
började snyfta.
— Du skall inte gråta, sade gumman, det är en
lycka för henne, att hon dött. För dig också, liten,
vore det det bästa, som kunde hända dig. Barn
som ni ha ingen plats här i verlden.
Savigny glömde aldrig dessa ord.
Dagen derpå hade man, såsom en stor ynnest,
tillåtit honom att följa Lucettes kista. När mullen
föll öfver den, kände han, att Lucette aldrig skulle
komma tillbaka. Han var ånyo ensam på jorden.
Han var då blott ett barn, men allt detta
utvecklade honom hastigt till man. Vid sjutton års
ålder lärde han läsa, och derefter stod han icke i
förbindelse till någon.
Det stackars hittebarnet hade ett ädelt hjerta;
den kärlek han skulle ha gifvit sin mor, sina
anhöriga, om han haft några, skänkte han åt alla.
Han älskade först de svaga, de små öfvergifna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
