Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
GENEVIÈVE.
funnos på hans väg. Sedan öppnades hans ögon
och hans hjerta; han älskade de vanlottades stora
familj och gaf sig helt åt dem.
Han älskade dem så mycket och så odeladt,
att han skulle ha smålett, om någon sagt honom,
att han skulle kunna vara mottaglig för en
personlig kärlek, i synnerhet en så sjelfvisk som mannens
till qvinnan. Och det oaktadt, när han lärt känna
Céline Lebeau, hade han älskat henne.
Hon liknade Lucette; åtminstone trodde han
det.
Dessutom utöfvade hennes svaghet mycket större
dragningskraft på honom än hennes skönhet. Han
tänkte alldeles icke på att göra henne till sin hustru;
han kunde icke få ega en hustru, eftersom han icke
tillhörde sig sjelf; han önskade blott ett, han
begärde blott att få älska henne.
Nu hoppades han icke mer. De ögon, som
vändt sig bort ifrån honom, hade talat alltför
tydligt. Han aflägsnade sig långsamt, med tunga steg;
hans hjerta slog nästan icke mer; lifsverksamheten
var liksom afstannad. Återkommen i sin torftiga
kammare, nedsjönk han på en stol och lutade ett
ögonblick hufvudet i händerna.
Han kände sig så ensam, så gränslöst ensam! . . .
Samma känsla isade hans hjerta, som han fordom
erfarit vid Lucettes öppna graf.
Var han mer ensam än förut? Hvad hade han
förlorat, han, som aldrig egt någonting?
Han gjorde några häftiga rörelser, lik en
person, som vill skaka af sig en känsla af förlamning;
derpå öppnade han en byrålåda, lade in några
kläder i en näsduk och såg sig omkring för att vara
säker på, att han ingenting glömde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
