| 194 |
VI börja få känning av hösten, min följeslagarinna och jag, där vi kajka omkring mellan holmarna i Jan-Erik Östermans gamla roddsump, som sin ålderdomsskröplighet och alla olycksprofetior till trots ännu håller ihop. -- Höst i naturen, och kanske en aning av höst även inom oss!
Vårt mod är ej så frejdigt, och åran vilar ej så lätt i handen som under svunna lyckodagar, då vi i ungdomligt överdåd med den gamla »skorven» satte kurs långt ut emot blånande kobbar, utan en segeltrasa ombord och utan att ägna en tanke åt väder och vind eller möjligheten att åter taga sig hem endast med hjälp av de murkna »granseglen». På den tiden, då vi gingo i land på varje nyupptäckt holme med känslor liknande dem, de gamla världsomseglarna måste hava erfarit, när de satte foten på nytt land ...
| 195 |
Ett annat ålderssymtom --: Vi ha liksom gammelfåglarna börjat bliva allt mera kritiska mot människorna och allt vad de förehava ... Eller vad sägs om det att vi gå och ondgöra oss över en sådan sak som att man äntligen lyckats få landsväg på ön. -- Ännu för tre år sedan gjorde hemlandet skäl för benämningen den väglösa ön. Man såg icke andra märken av människornas samfärdsel där än några knaggliga hjulspår mellan byarna och de under århundraden av trampande fötter uppnötta stigarna över bergen, som renskrapade från lav, lyste genom skymningen som gråvita slingrande band. -- Nu har man, som sagt, fått landsväg, en bred och rak, grusad och makadamiserad landsväg från ena ändan av ön till den andra. Plumpt och hänsynslöst bryter den fram genom bergen, söndertrasande de vackra, rundslipade hällarna. Den storvulna Skutskärsbranten, norr om kapellet, där sjön fordom gått upp och i vars gigantiska, portliknande stup man lär ha funnit märken efter järnkrampor för förtöjning av fartyg, har alldeles i onödan raserats av dynamiten för att lämna material till vägen. På samma sätt har det gått med de härliga utsiktsklintarna vid Gumvik, där nu utmed stranden löper ett regelrätt stängsel av huggna granitstolpar och järnrör, givande illusion av strandpromenad vid ett mondent villasamhälle.
Men av själva vägen, som kostat så mycket penningar och arbete, ser man ej mycket. Den har redan vuxit igen med nässlor och målla och andra sophögsväxter. Ty ingen behöver den eller begagnar sig av den. Folket på ön har sedan urminnes tider föredragit att färdas i båt framför att gå eller åka. -- -- --
Ja, vi ha blivit gamla i gåle här ute, så gamla, att vi på skämt bruka säga till varandra, att, då vi en gång slutat jordevandringen, gnisslandet av våra årtullar måhända under stilla månskensnätter kommer att genljuda mellan stränderna och trampet av våra fötter om vårkvällarna gå igen, där vi över ekande hällar vandra den kända stigen till och ifrån insjön och morkullssträcket vid Vattäng. -- -- --
Men det var om hösten i naturen jag skulle tala ...
| 196 |
Dess första förebud komma mycket tidigt här ute i skärgården, åtminstone för den, som likt de gamla augurerna vant sig att giva akt på fåglarnas flykt.
En månskenskväll i mitten av juli står jag utanför stugan, då ett visslande »tju-tju» når mig uppifrån rymden, där månljusets silvertöcken smälter samman med aftonrodnadens guldstoft. Och när jag vänder blicken efter ljudet, ser jag någonting liknande ett mörkt radband hastigt draga förbi över månskivan.
Det är vadaresträcket som börjar ... Först komma de förbiflyttande resenärerna från inlandet, i synnerhet sådana från höga norden, vilka ha den längsta vägen att tillryggalägga och därför måste giva sig av i god tid. Det är kärrsnäppor, skogssnäppor, gluttsnäppor, svartsnäppor och små pygméer till skärsnäppor och då och då några av de ståtliga storspovarna, skärgårdsbornas »nolanväderspjolingar», eller de vackra, röda myrspovarna, de öde lapplandsmyrarnas bebyggare. Ibland infinna sig även stora troppar av kustpipare eller grå brockfågel, ljungpiparens nära släkting, en främling för vårt land, vilkens närmaste häckplatser torde ligga någonstädes på ostfinnmarkens tundror.
Alla känna sig dragna till de obebodda holmarna och kobbarna i den yttre skärgården, och alla stanna de där några dagar eller åtminstone timmar för att proviantera i de grunda vikarna och fladorna eller i de små gropmossarna och bäckarna mellan berghällarna.
Så småningom börjar även skärens egen vadarestam röra på sig. Strandskata och rödbena, utkobbarnas outtröttliga väktare, övergiva sina utsiktsplatser på uddarna. Roskarlar, strandpipare och drillsnäppor följa dem efter hand på flyttningen mot söder. Det börjar bli tyst och ödsligt ute på holmarna. Ejder- och skrakkullarna ha i allmänhet begivit sig ut till havs. Endast svärtorna med sina senkläckta ungar och en och annan ensam »grisselpojke» synas simma omkring i vikarna -- -- --
Jag vet knappast någon fågel, som gör ett mera hjälplöst och övergivet intryck än en sådan där ensam kringsimmande grisselunge. -- Halva sommaren har han legat där i sin mörka
| 197 |
Men den första verkligt kännbara påminnelsen om hösten får man dock först, när tärnorna någon dag i början av augusti fått sina ungar flygfärdiga och lämna sina sommarvisten. Knappast några andra fåglar, svalorna undantagna, lämna ett sådant tomrum efter sig, då de draga bort ... Här ha vi dagligen och stundligen beundrat de förtjusande fåglarna, där de företagit sina störtdykningar efter spigg och »sabbik» i hamnviken, där de under lekande flykt liksom studsat fram utmed vasskanterna i sundet, eller där de med ängslig vaksamhet passat på sina ägg eller små dunungar ute på grunden. -- Att tänka sig, att de nu åter äro borta -- borta för att icke komma igen, förrän nästa gång maj står grön ute bland skären!
Jag har trotsat regn och blåst för att med en eller ett par veckors mellanrum fara ut till Lilla Sikö och se till havsörnsungarna där, desamma som jag såg lämna boet den där solskensdagen i början av juli.
Lilla Sikö är, såsom jag förut antytt, en vild och ödslig holme, där vedhuggarnas yxor hittills icke gjort särdeles stort avbräck på skogen, men där stormen härjat så mycket våldsammare. Särskilt utmed östra stranden, mot vilken vind och vågor bryta fram, utan att hava uttömt sin kraft mot några småskär eller kobbar, ser man nästan lika många tallar ligga kullvräkta som stå
| 198 |
På nordöstra udden av ön, några hundra meter från sjön, ligger mellan bergen ett par små grunda dytjärnar, om sommaren halvt igenvuxna av ängsull, vattenklöver och de präktigaste vita näckrosor. I ändan av den kärrdrog, som väster ut bildar ett slags fortsättning på den större av tjärnarna, just där marken åter börjar bliva torrare och höjer sig mot bergen, står den i det föregående omtalade smäckra tallen, som i sin lilla, platta krona uppbär det mäktiga örnnästet.
Första gången jag kom dit, efter att ungarna lärt sig flyga, var en julinatt med uppklarnande himmel efter en längre tids regn och blåst. Den avtagande månen sköt som ett spänt segel fram mellan vikande skyar, då jag lade i land vid udden. Jag satte mig att invänta soluppgången. Den kom, och den första som hälsade dagens majestät var en av kråkorna som byggde på holmen.
Strax därpå hörde jag gammelörnarnas gälla »i-i-a, i-i-a!» Det kom från skogen kring tjärnarna, och jag började sakta smyga ditåt, i hopp om att för en gångs skull på nära håll få se familjen samlad. -- Men just som jag såg vattnet i tjärnen med de av morgonrodnaden rosafärgade näckrosorna blicka fram mellan träden, råkade jag rakt in i en flock nymornade nötskrikor. De granna skränfockarna gjorde alarm, och innan jag hann fram ur snåren och fick fri utsikt, hade de gamla örnarna redan tagit till vingarna och försvunno, uppslukade av soluppgångens flammande bål. Ungfåglarna däremot, som voro mindre vaksamma och mindre snabba med att fatta beslut, sutto några ögonblick, höga och imponerande, kvar på berget endast några meter ifrån mig för att därpå med frasande vingslag sväva bort mellan träden.
På berget, där de setat, lågo lämningar av deras tidiga frukost eller, kanske troligare, efter deras kvällsmål, en gräsandsdrake, som varit stadd i ruggning och oförmögen att flyga och till följd därav fallit ett lätt offer för gammelörnarna.
| 199 |
Det var min avsikt att stanna på holmen till följande dag, och fram emot kvällen slog jag mig ned i närheten av örnboet för att se om ungörnarna skulle komma och tillbringa natten där. Där jag satt gömd i ett gransnår, svårt pinad av mygg och knott, fick jag i solnedgången mycket riktigt se en av ungörnarna komma seglande över trädtopparna, beskrivande en lov kring boet.
»Pu-i-i!» skrek han. Det var samma svaga, väsande vissling, som han låtit höra redan som liten dununge. -- Sannerligen gjorde det icke ett bra underligt intryck att höra en så väldig fågel frambringa ett slikt ömkligt och hjälplöst läte!
Han satte sig emellertid icke i boet, och då jag väntat ytterligare halvannan timme, trodde jag mig av gammelörnarnas lockrop kunna sluta till att hela familjen satt sig till vila någonstädes i de gamla knotiga tallarna uppe på klinten.
Sedan dess har jag gjort flera försök att få hålla örnarna sällskap på deras nattställe, men alltid förgäves. Då jag gömt mig vid boet, har jag hört dem uppe på berget eller vid tjärnarna, och tvärt om. Jag må hava gått till väga med aldrig så stor försiktighet och gömt mig aldrig så väl; alltid tyckas de hava hållit reda på var jag befunnit mig och sorgfälligt undvikit just den platsen.
På högsta klinten, ungefär mitt på holmen, reser sig över vindstukade tallar och risiga granar ett av dessa besynnerliga sjömärken, med vilka flottan låtit utmärka sina hemliga farleder. Det är en upp- och nedvänd triangel av tjärade träribbor, fästad vid en grov järnskena på stensockel. Där uppe på den svarta triangeln har jag ibland, då jag närmat mig holmen, sett en av ungörnarna sitta på utkik -- en gång t. o. m. i fredligt sällskap med ett par sillmåsar. Och har sjömärket för tillfället varit tomt, har jag endast behövt gå upp på klinten, för att båda eller en av ungörnarna skall ha kommit svävande och på avstånd betraktat den besökande. -- Ty långt borta äro de sällan.
Dock tyckas de numera helt och hållet hava övergivit boet. Torvlagret i den stora grenkorgen har, gödslat av träck och avfall och vattnat av det ymniga regnet, börjat grönska, så att boet nu mot slutet av augusti står fullt av frodigt ogräs.
| 200 |
På sista tiden har jag vid upprepade tillfällen sett en liten gärdsmyg sätta sin lustiga stjärtstump i vädret, där han hoppat omkring bland grenarna i örnboet. Det skulle icke alls förvåna mig, om han hade funderingar på att till ett annat år söka sig en tryggad plats för sitt lilla runda kvistnäste där uppe i sjökonungens borg.
Trots tålig väntan vid örnarnas vanliga fångstställen har jag endast ett par gånger lyckats få se ungörnarna taga byte. Den ena gången var det hanen som efter några misslyckade nedslag ljustrade en gädda i ett av de smala, steniga sunden mellan småkobbarna öster ut. Vid ett annat tillfälle stod jag på långt håll och såg huru båda ungörnarna svävade fram och tillbaka över den stora, uttorkade vassmaran söder på Storö. De höllo sig så nära marken, att de nästan vidrörde de glesstående vasstråna med vingarna, och rätt som det var slog den ena av dem ned och grep något litet och mörkt, som knappast kunde vara annat än en vattensork. -- Massor av sådana bruka hålla till i maran, och man kan förstå, att de små svartglänsande gnagarna, där de kila fram mellan sina hål, skola utgöra ett rent av idealiskt övningsmaterial för en ung rovfågel, som håller på att träna.
Svärtruggarna, som detta år uppträda i ovanligt talrika och stora kullar, äro däremot tydligen alltför snabba och skickliga dykare, för att ungörnarna skulle hava någon utsikt att lyckas fånga dem. Eljes skulle väl icke Gammel-Antes telningar dag efter dag sitta overksamma och se på hur svärtungarna med sina mödrar simma omkring och dyka i lä av holmarna.
Nej, ungörnarna tyckas ännu hava långt kvar, innan de blivit fullärda, och äro fortfarande i hög grad beroende av föräldrarna.
Dessa hava emellertid blivit allt mera vittfarna och visa sig sällan annat än när de komma för att dela med sig av sitt byte åt ungarna. Då höras deras gälla skrin än ifrån de branta klintarna av det närmast österut belägna vackra Lövskäret, från Vånskäret eller från det med fantastiskt formade tallar bevuxna Fandersskäret, ett stycke längre ut mot fjärden ... Och ungörnarna äro icke sena att lystra till skaffningssignalen.
| 201 |
Dagarna gå ... Nu blommar ljungen som präktigast. Svampfloran frodas. Björnbären börja svartna, och rönnarnas och olvonens bjärtröda bärflockar lysa bland lövängarnas vissnande grönska.
Gräsänderna flocka sig och komma om aftnarna farande på
|
|
Ungörnarna få dela byte med mor.
|
På hemlandet står säden redan i skylar på de små åkerlapparna. Syrsor och gräshoppor spela finalen i sommarens stora orkester. Deras sisande föredrag tystnar för några ögonblick, då kvällsvinden kommer svepande, för att tagas upp med förnyad styrka, när kårarna dragit förbi.
| 202 |
Nattskärran, som längesedan upphört att trampa sin surrande spinnrock borta i tallskogen, kommer i skymningen på ljudlösa vingar till strandängen och anställer jakt på de stackars birfilarna.
Lingonplockningen ute på holmarna är i full gång, och fiskaren väntar endast på nedan och höstmörker för att sätta ut sina ålryssjor.
Innan man vet ordet av, ha vi september här, september med sin genomskinliga luft, sina praktfulla solnedgångar, sina mogna hasselnötter -- och sin stämning av lugn förbidan och resignation. -- -- -- -- -- --
Jag har fått en länge närd önskan uppfylld, den nämligen att få vara med om en jakt på hemholmarna. -- Dessa härliga, skogsklädda holmar, där jag tilbragt så många vår- och sommardagar med att studera fåglar och blommor, och där hararna kommit skuttande rakt i famnen på mig och tjädrar och orrar brakat upp runt omkring mig, utan att jag någonsin fått pröva jaktlyckan på dem.
Men nu går jakten på Ängsö, och jag är med ... Stövarekopplets klingande skall ljuder mellan bergen. En unghare är på benen. Drevet kommer mig allt närmare, där jag står på pass vid en öppen berghäll mellan ett par små kärrdrogar. -- -- -- Där kommer jösse kilande ... Men vilken underlig figur han gör! Han guppar icke fram med de långa hörlurarna i vädret, såsom hyggliga och anständiga harar bruka, utan sätter i väg i blixtsnabba, avbrutna språngsatser med kroppen tätt efter marken och öronen smetade efter ryggen.
Så där beter sig en hare, endast då han sett någon rovfågel i närheten. Och jag håller inne med skotten i förhoppning att i stället få använda dem på duvhöken, som säkert icke är långt borta ... Men då ingen hök uppenbarar sig och jösse i nästa ögonblick skall vara utom skotthåll, låter jag skottet gå, och haren rullar om på berget.
När jag så kastar en blick bakom mig, får jag se ett par örnar sväva högt över skogen åt Garviksmossen till. Det är ungörnarna från Långkärret, och det måste vara de som satt skräck i haren. -- Icke som skulle de ha haft några funderingar på att
| 203 |
Längre fram på dagen ser jag en av gammelörnarna sväva över en annan trakt av holmen. Han har sin granne ormvråken hack i häl efter sig. Sorkarnas, ormarnas och grodornas tuktomästare gör i luften det ena utfallet efter det andra mot örnen, alltunder det han skriker och smädar på sin jämrande vråkdialekt: -- Ja, du är stor och pampig och självmedveten, du Gammel-Ante! tyckes han säga. -- Men snart är din tid ute, och då är det jag som blir den förnämsta här på holmen. Se bara, hur jag svävar och kretsar! Nästan lika ståtligt och elegant som du, Gammel-Ante, och i vändningen är jag, om det gäller, t. o. m. snabbare än du. Se bara! Du tror dig förstås vara ensam herre här uppe bland molntapparna. Men jag följer dig, jag följer dig så högt, att människorna, som blåsa i horn och dundra med sina eldrör där nere i skogen, icke längre kunna se mig och icke dig heller, så stor och vingbred du än är. -- Hin tro, om jag icke, när allt kommer omkring, är född till örn! -- -- -- -- --
I soluppgången morgonen därpå står jag uppe på »Lystbranten», en hög, sällsamt formad bergklint på södra delen av holmen, dit man brukar gå för att speja och lyssna efter korna och dit den jagade haren brukar komma förr eller senare under drevet. Där uppifrån har man en hänförande utsikt över Brantöfjärden och en del av Österfjärden och holmarna, sunden och vikarna runt omkring.
Hundarna gå och väcka nere i kärret, utan att finna utspåret, varför jag har god tid att låta blicken fara omkring och njuta av all den härlighet, som i den klara, daggfriska morgonen ligger utbredd framför mig.
Högt uppe i den kristallklara rymden, mitt över Brantöfjärden sväva några mörka punkter, som jag i det sparsamma morgonljuset till en början tager för sträckande vråkar. Men så får jag
| 204 |
-- Jag har på något ställe i dessa skildringar kallat havsörnens flykt tung. Detta är kanske något oegentligt. Endast då örnen lyfter från marken eller då han flyger lågt och man ser honom från sidan har hans flykt en viss tyngd över sig. Men man kommer snart underfund med att det endast är vingarnas väldiga bredd som framkallar detta intryck. Deras rörelsevinkel är, även då fågeln sträcker, ganska liten, och ansträngd verkar örnflykten minst av allt. Svävar örnen på höjden, blir det någonting av simrörelser i vingslagen. Man kommer osökt att tänka på en ryggsimmare, som endast då och då behöver göra några obetydliga paddelrörelser med händerna för att hålla sig flytande. --
Först ser jag endast tre fåglar. Men då jag efter en stund åter riktar kikaren åt samma håll, räknar jag sex och slutligen -- åtta stycken!
Halva antalet äro gamla och halva unga örnar. Man känner lätt igen de förra på deras bredare vingar och på stjärtarna, som lysa bländvita, när solen faller på. Än närma de sig med några böljande vingslag varandra, än skiljas de åt och segla på spända vingar i mäktiga spirallinjer. Vinden ligger mot land, och jag urskiljer ibland ett svagt klickande, liknande det som örnarna bruka låta höra under parningstiden om våren.
Åtta svävande örnar. -- Vilken storartad anblick! Vilken dråplig ringdans under septemberhimlens blåa valv!
Havsbandets eremit, min vän Alexander Majgren, har en gång skådat samma syn, på ungefär samma ställe och vid samma årstid. Och han liksom jag är av den meningen, att vad vi sett icke är någonting annat än Gammel-Antes höstparad, då Ängsö-örnarna och Storö-örnarna i all vänskaplighet mötas vid gränsen mellan sina fylkesriken för att hålla flyguppvisning med sina nu fullt utvuxna och i flygkonsten fullärda ungar, innan dessa på egen hand draga ut i världen för att söka sin lycka.
En kvart, kanske en halvtimme går, varunder jag icke kan slita mina ögon från det sällsamma skådespelet. -- Men så tages min
| 205 |
Nå ja -- hör jag någon säga -- men om man nu kan få se dylika scener upprepas varje höst och de båda örnparen år efter år kunna uppvisa var sina två flygfärdiga och fullt utvecklade ungar, då är väl själva arten ändå icke så hotad till sitt bestånd som man skulle kunna tro att döma av skildringarna i denna bok? Då bör det väl tvärt om komma att bli ganska gott om havsörnar i trakten om några år. -- Ja, kanske mera gott om dem än vad som kan vara riktigt nyttigt för sjöfågelstammen och fisket?
Härpå vill jag endast svara, att det visst icke är alla år fyra ungar se dagen i örnbona på hemholmarna. Ibland är det bara en eller ett par, ibland ingen. Dessutom -- och däri ligger just det märkliga -- kan man väl få se ungörnar, som äro färdiga att lämna trakten, men aldrig några, som vända tillbaka dit.
Havsörnen knyter icke hjonelag och bygger bo, förrän han nått mogen ålder och fått gammelörnarnas dräkt, och detta anses vara fallet först efter tio år. Som ung flackar han omkring, Gud vet var, och under vandringsåren kan mycket hända honom. Ja, jag tror mig knappast taga miste, då jag håller före, att de flesta ungörnar gå sin undergång till mötes redan samma höst, de anträtt vandringen från hemmet. -- Ty på en storfågels väg lura faror över allt.
För att nu särskilt hålla oss till ungörnarna från hemholmarna, så behöva de icke flyga många mil söder ut, förrän de komma till de där öarna, som den tyske fabrikören förvandlat till jaktpark och tivoli och där han för ett oförsonligt krig mot allt vad rovfåglar heter. Hur många unga havsörnar som under årens lopp fallit offer för hans lömska saxar och förgiftade beten vet jag icke, men ryktet förmäler, att de icke varit få.
Och säkert är att ju längre mot söder ungörnarna komma under sin flyttning, desto mera farofylld blir deras färd.
| 206 |
Följande en uråldrig flyttningsväg, lämna de omsider kusten och styra kosan inåt land, ut över den jämna, bördiga slätten längst i söder, där svenskt land slutar. Kanske är det en ren synvilla som drager dem dit, ty den skånska slätten med sina ändlösa åkrar och fält har ju en viss likhet med ett böljande hav, ur vilket bokskogsåsarna, ljungbackarna, barrträdsplanteringarna och pilvallarna höja sig som holmar, kobbar och grund.
Förresten finna de där före sig en hel mängd bevingade resenärer. De flesta av nordens flyttande fågelfolk skola samma karavanväg fram på sin flyttning mot söder. Gäss kackla, änder snattra, spovar och snäppor vissla. Där komma även en mängd av luftens jägare och fribytare, kungsörnar från höga norden, falkar, hökar och vråkar i hundradetal. Alla stanna de veckor igenom ute på slätten och alla finna de bordet dukat för sig.
Icke nog med de förbiflyttande simfåglarna, vadarna och småfåglarna. Där finnas även stora feta harar, som trycka över allt mitt ute på släta fältet, och massor av feta fasaner, som hållas i inhägnader och med sina lysande färger tyckas enkom skapade att uppätas av rovfåglar.
Men finns det gott om mat, så finns det också många försåt och farligheter.
Där sitter en berguv på en påle och glor argt omkring sig med sina stora, gulröda ögon, medan han knäpper med näbben, burrar upp fjädrarna och reser vingarna som en sköld över ryggen. Inga andra rovfåglar, som vid fullt dagsljus få se denna mörksens potentat med fjäderhornen och eldögonen, kunna låta bli att flyga dit för att göra ett mer eller mindre allvarligt utfall mot honom eller åtminstone slunga ett smädligt tillrop i synen på honom. Men då de närma sig, mötas de av blixt och dunder och död från ett av människornas lömska bakhåll. -- Ty uven, som antingen var en tam sådan, fängslad vid pålen med ett järnkoppel, eller också bara en uppstoppad bulvan, hade enkom blivit placerad där för att locka de sträckande rovfåglarna i fördärvet.
På samma sätt är det med de utlagda feta, doftande kadavren, som särskilt örnarna med sin skarpblick upptäcka på milslånga
| 207 |
Och så dessa förskräckliga saxar, som gillrats över allt, där man minst anar det. En gammal torraka, en avtoppad gran eller en hög, fristående påle kan se så inbjudande ut för en rovfågel, som önskar sig en viloplats, från vilken han kan överblicka trakten ... Men slår han sig ned där, vips spritter en fjäder upp och han känner sig gripen om benen eller kroppen av en gruvlig järnkäft, som klämmer till värre än de starkaste klor och som icke släpper sitt tag, han må rycka och slita och slå med vingarna hur mycket som helst.
I bästa fall kommer han kanske ifrån äventyret med förlusten av ena foten, men vanligen hänger eller sitter han där i det pinande fängslet, till dess svälten efter dagar och veckor sugit den sista livsgnistan ur den marterade kroppen, eller tills människan behagar infinna sig och med något tillhygge göra slut på hans lidanden.
Ibland kunna själva träden bliva farliga fällor, särskilt för örnarna. Trötta efter den långa luftvandringen eller mätta och tunga efter att ha slukat ett större byte, slå de sig om aftonen ned i någon knotig tall i kanten av ljungheden eller i en gammal risig pil ute på fältet. Och nu är det så underligt att de nästan alltid känna sig dragna till sådana träd, i vilka andra generationer av örnar under gångna höstar sökt vila. Detta ha människorna lagt märke till och hålla noggrann utkik på »örnträden» för att i skydd av mörkret smyga sig dit och skjuta ned örnarna från nattkvisten.
Ja, den skånska slätten är, såsom en författare en gång sagt, att likna vid en enda stor rovfågelfälla. Dit lockas om hösten hundraden och åter hundraden av luftens stoltaste och ädlaste resenärer. Men endast få komma med livet därifrån.
Förr skötos i Skåne varje höst flera hundra örnar. Numera har siffran gått ned till ett femtiotal. Icke som skulle örnskyttet bedrivas mindre energiskt nu än förr. -- Nej, det är helt enkelt så
| 208 |
Undra sedan på att det icke finns några ungörnar, som kunna taga boplatserna i arv, sedan gammelörnarna gått till de sällare jaktmarkerna!
Vi ha haft den första riktiga höststormen, en tre dagars rykande nordostlig storm med högvatten och våldsamma regnbyar. Nu lyser solen åter över skären. Ute på Norrfjärden vräka sjöarna fortfarande höga och skumkantade, men stormmolnen ha skingrats och slitits sönder i små runda tappar, som komma drivande in över land likt rökmolnen av granatkrevader.
Jag står ute på »skaten» på hemlandet och ser efter flyttfågeltropparna, som alltid bruka uppträda så här efter första höststormen. Då får jag ögonen på två unga havsörnar, som komma svävande utifrån holmarna. De tyckas icke dela gammelörnarnas paniska förskräckelse för människornas ö utan flyga in över land, där de en lång stund kretsa över de röda byarna, icke på större höjd än att man, då solen faller på dem, kan urskilja deras färgteckning.
Tidigt på morgonen följande dag är jag ute på en skogspromenad. -- För en gammal lantkrabba är det ibland ett behov och en befrielse att komma bort från den pinande blåsten vid sjön in i skogens rogivande lä. -- Då jag närmar mig insjöarna mitt inne på ön, får jag till min överraskning se en av ungörnarna komma sträckande i riktning därifrån. Väl har jag någon gång om sommaren sett fiskgjusen fånga gäddor där borta i de idylliska vildmarkssjöarna, men det är första gången jag varit i tillfälle konstatera, att även havsörnen värdigats göra ett besök där. -- Jag erinrar mig nu, att det i går varit notdrägt i en av sjöarna. Ungörn har under sin rekognosceringsflykt in över land sett vad som
| 209 |
Det är i varje fall tydligt att ungörnarna nu börja bliva mera vittfarna. De ha funnit, att världen sträcker sig långt, långt utanför hemholmarna, Långsundet och Brantöfjärden, och hålla nu på att för varje dag utvidga sina geografiska kunskaper med ett nytt stycke land eller vatten. Säkerligen skall det nu icke dröja länge, förrän de på allvar lämna hemmet och giva sig ut på sin långa vallfart och vandring. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Så är då september till ända, och oktober kommer med tidigt begynnande kyla och hårda stormar. Brittsommaren skänker oss dock några ljumma, solfyllda dagar, som inbjuda till en sista långseglats för året.
Vi styra färden genom Långsundet, Karl-Olof och jag, och vidare ut på Brantöfjärden och göra holmgång på Ängsö, Siköarna och andra ställen, där man skulle kunna vänta sig att ännu en gång få se en skymt av örnarna. -- Men förgäves. Vad ungörnarna beträffar råder det knappast något tvivel om att de anträtt resan söder ut. -- Vem vet! Kanske ha de redan gått sitt öde till mötes där nere på skånska slätten. Kanske har det redan stått att läsa i någon tidning om deras ändalykt i en notis av ungefär följande lydelse: »En väldig havsörn sköts i förra veckan av lantbrukaren N. N. i N. Fågeln, som var ett riktigt jätteexemplar, mätte icke mindre än 2 meter och 30 centimeter mellan vingspetsarna. Den har i och för uppstoppning inlämnats till konservator N. N. i N.» -- Ja, vem vet!
Vi ha sett en tropp svanar och två stora fylkningar prutgäss tåga söder ut genom blåa rymder, och ute på fjärdarna varsko vi än ett sällskap grisslor, än en flock prackor eller sjöorrar. Några allfåglar synas ännu icke till, men låt bara ytterligare ett par -- tre veckor gå, och de skola infinna sig nästan lika talrikt som om våren, ehuru nu utan att en enda gång låta höra sin underbara sång, solen må lysa aldrig så klar och fjärdarna ligga aldrig så stilla. -- -- -- -- --
| 210 |
Lövskogen på Gudungskär lyser i de läckraste höstfärger, rött och gult, bronsfärg och orange. De yviga idegranarna i dalsänkan på södra sidan av skäret verka nästan konstgjorda, där de med sin exotiskt mörka barrgrönska och sina skarlakansröda skenfrukter skarpt bryta av mot de gyllene höstlöven.
Det tisslar och tasslar, visslar och lockar, det lever och rör sig inne i snåren ... Där hoppar en liten rotgel, brun och rödgul som de vissnade löven, där kommer en flock små lustiga stjärtmesar, och där i alen sitter fullt med grönsiskor. Allasamman ha de under sin höstvandring, mer eller mindre vinddrivna, hamnat på skäret och hålla nu på att äta sig riktigt mätta av snårskogens frön och bär, innan de fara vidare.
Luften är liksom fylld av guldstoft; det vilar ett gyllene skimmer över skogen och över själva de rensköljda hällarna och blockmarkerna utmed stränderna. Sjön böljar mörkt koboltblå, och i grundvattnet lyser tången röd som korall.
Vi ha slagit oss ned vid stranden av fladan för att riktigt njuta av Brittsommardagens härlighet. Där vi sitta och samspråka, kommer jag ovillkorligen att tänka på en högst sällsam händelse, som tilldrog sig här en oktoberdag för två år sedan och varvid ingen annan än vännen Karl-Olof spelade huvudrollen. -- Och så får han, jag vet ej för vilken gång i ordningen, berätta hur det gick till, när han med ett enda stenkast avfärdade fyra, säger fyra stycken uttrar.
-- Jo, se, de var någon gång i mitten å oktober, så berättar han. Konrad, svåger min, å jag va här ute för att lägga torskrev. Vi lag skötar på kvällen, när vi kom ut, för å få strömming te bete. Men besynnerligt nog ble hela fångsten inte mer än tie strömmingar, så de kunde förstås inte bli tal om å få ut reven den dagen.
Klockan kunde väl vara så där omkring åtta på måron, då vi tagit opp å brett skötarna. Konrad gick över till Lillskäret för å titta efter sina får, som gick på bete där. Å jag, jag gick å spankulera å såg mej omkring här nere ve strann.
Rätt som de va, fick jag syn på någe som plaska å sam ute på
| 211 |
Så höll dom på en go stund, medan jag låg gömd här inne bland buskarna å svor ve å förbannelse över att jag lämnat bössan hemma.
Till sist gick dom i sjön allihopa å börja sakta simma väster ut mot inloppet. Själv smög jag mej efter utme strann, så tyst jag kunde. Då jag kommit bort te själva Smalhålet, titta jag fram bakom en sten å fick se hela utterfamiljen passera förbi bara några meter ifrån mej. Dom sam tätt som en andkull. -- Kors, den som nu haft bössan å fått brassa på mitt i högen! tänkte jag.
Då dom kommit ut genom Smalhålet, fortsatte dom rakt ut mot Segelgrundena där borta. -- Berättaren pekar ut mot ett par på några hundra meters avstånd syd-sydväst från skäret belägna, knappast tio meter långa och omkring hälvten så breda grundkallar, som med sina skrovliga läsidor mot söder och sina rundslipade stötsidor mot norr ligga där, precis sådana, som de blivit tillskapade av istidens jöklar. -- Jag såg hur uttrarna gick opp på de största grundet å kröp ihop alldeles under den tvära branten söder på, där dom blev liggande i en enda svart myl.
Som jag nu stod där å gapa å illgjorde mej över att jag inte skulle få någe me åv uttrarna, bara för att jag varit så rasande dum å inte tagi bössan me, var de som om jag hört en röst som sa te mej: »Om du skaffar dej en regäl sten å ror ut te grundet, så får du slå ihjäl dom.»
-- Här ber författaren att få inskjuta några ord. Jag tror ej på något sådant som röster och andeviskningar, men jag tvivlar icke på att Karl-Olof här på sätt och vis talar sanning, och jag tror mig även förstå vems röst det var han hörde. Det var rösten från längesedan svunna släktled, från våra riktigt urgamla i hudar klädda förfäder, med vilka den durkdrivne fiskaren och jägaren Karl-Olof, sig själv ovetande, har så mycket gemensamt.
| 212 |
-- Nå ja! Hur de nu va, så fick jag bråttom att ge mej i väg bortåt Lillskäret te för å få rätt på Konrad. Under vägen fick jag ögona på en stor, flat stenskärva, som låg nere ve sjön. Den kunne väl vara en halv meter lång och vägde så där bortåt femti kilo. -- Där har du sten, Karl-Olof, tänkte jag för mej själv.
Konrad ville att börja me inte tro ett ord av vad jag sa om uttrarna utan mente förstås, att jag skoja me honom. Men då han kom ut på udden och fick se den mörka mylen, som orörlig låg kvar ute på grundet, ble han het på gröten han också.
Vi gick i båt, lyfte stenskärvan ombord, tog å oss strumpor och långhalsdukar å lindade om årorna, för å komma tyst fram, å så rodde vi ut te grundet. Där lag vi i land på nordsidan så försiktigt vi kunne, å jag gick barfota opp på grundet me stenen framför mej i båda händerna. När jag hade tatt några steg fram mot andra ändan å grundet, hörde jag tydligt hur uttrarna snarka. Ja, dom låg å drog riktiga timmerstockar. Så nog kunne man förstå, att dom sov gott på maten ... Jag tog några steg te, å så var jag framme ve branten å fick se uttrarna ligga en knapp meter under mej, i en klunga, alldeles som hundvalpar. Dom låg på rygg me indragna framtassar å huvuna vända inåt berget, honan å honungen i mitten me dom båda ungfrassarna på var sin sida om sej.
Jag lyfte sten över huvut si så här, tog noga sikte å damma te så mycke jag rådde me mitt i högen ... Konrad säger, att de lät rakt som ett kanonskott å att de skalv i hela grundet, då sten drabba ner. Den studsa förstås en smula mot dom mjuka kropparna, å så rulla den ner i vattnet.
Honorna, som hade fått mest me utå slaget, låg orörliga me blon rinnande ur näsborrarna, men frassarna hade så pass mycke liv
| 213 |
Men när vi kom tebaks te grundet å jag skulle bära honorna i båt,
hade gamla honan legat å kvicknat vid igen. Den trollfågeln skulle,
kan tänka, te å hugga mej i benet. Men si, då var de jag som tog å
damma henne i berget tag på tag, te hon vart slut ... Å sten, som jag
slog uttrarna me, tog vi me oss hem för å gömma som minne. -- -- -- --
-- -- -- --
