Gammel-Ante: En bok om havsörnen och andra skärgårdens fåglar / Sista mötet (1923) Author: Thor Högdahl - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SISTA MÖTET.

MEDAN utterdödaren berättat sitt dråpliga jaktäventyr, har himlen hastigt ändrat utseende. Vid horisonten i nordväst höjer sig en mörk molnbank med ty åtföljande vädersol, som bådar storm.

Då vi efter något parlamenterande komma i båt, äro dess förtrupper redan i annalkande, och vi få oss en hård kryssning över fjärden. Skyarna brinna som eld i solnedgången, och sjöarna jaga fram i hastig följd, djupgröna med vitglänsande skumtoppar.

Vi hålla upp emot Tistronskärskobben, och just som vi i skarp fart skjuta förbi västra vidden, får jag syn på en örn, som sitter på det höga grundet strax bakom, icke ett stenkast ifrån oss. Ett ögonblick ser jag profilen med den väldiga kroknäbben avteckna sig mot den röda kvällshimlen. Så vänder fågeln huvudet emot oss, varvid vinden fattar tag i de långa, spetsiga halsfjädrarna och kommer dem att resa sig som fjäderkragen på en gam.

Det är icke utan att jag får ett visst intryck av detta hemska och diaboliska, en del av mina vänner skärgårdsborna tro sig finna hos havsörnen. -- Så här ute bland skummande vågor och fräsande bränningar, i höstkvällens makabra belysning ser han verkligen en smula grym ut. -- Men detta intryck försvinner lika hastigt som det kommer, och jag ser endast det storstilade, djärva och vilda i uppenbarelsen. -- Havets och luftens detroniserade monark, som, undanträngd och jäktad av människorna, snart icke

215

skall finna en vrå bland skären, där han ostörd kan få njuta sitt fria, vilda väsen. -- -- --

Det är den gamla örnhonan från Ängsö. Jag har sett henne alltför ofta för att icke genast känna igen henne. Och då hon, överraskad av vårt plötsliga uppträdande på scenen, breder ut de väldiga vingarna och, belyst av solnedgången, seglar bort helt nära förbi båten, ser jag till yttermera visso de ovanligt ljusa, nästan vita nackfjädrarna, som så många gånger förr tilldragit sig min uppmärksamhet.

-- »I-i-a, i-i-a!» ljuder hennes gälla lockrop ... Och »i-i-a, i-i-a!» svarar det utifrån fjärden.

Där står örnhanens mörka silhuett mot den brandröda himlen ... De trogna makarna mötas, följas åt och försvinna, icke som förr, under sommaren, åt hemholmarna till, utan öster ut, där Gudungskärs och Ädskärs strandkonturer upplösa sig i kvällstöcknet. --

De äro ensamma nu, gammelörnarna. Hela deras sommar har varit fylld av ängslan och oro och ömma omsorger för ungarna. Och så en vacker dag om hösten lämna ungörnarna plötsligt hemholmarna och hemfjärdarna för att draga fjärran bort -- ingen vet varthän. Ja, kanske är det så, att gammelörnarna påskynda deras resa och med pock driva dem bort från hemtrakten.

Ty nu stunda hårda tider. Nu duger det ej att som om sommaren sitta och sola sig i en trädtopp på hemholmen, i trygg medvetenhet om att man när som helst kan flyga bort till närmaste vik och ljustra en gädda eller fånga ett par feta skrak- eller ejderungar. Nu, då fisken åter börjat söka djupet och alla ungfåglar äro flygfärdiga och dragit sig ut till havs, gäller det att dagen lång hålla sig på vingarna för att genomströva så stora skärgårdsområden som möjligt och noga passa varje tillfälle till en kupp. -- Där simma några vinddrivna flyttfåglar, alltför utmattade och förvillade för att kunna vara så lätta på vingarna och så vaksamma mot faran som eljes. Dem bör man kunna överraska om man går försiktigt till väga och närmar sig i skydd av kobben eller grundet. Där ha några döda fiskar vräkts i land under senaste stormen; där har fiskaren dragit upp sina ålryssjor på land och

216

tömt ut litet småfisk och annat rask; och där på hällen har uttern lämnat kvar sitt endast halvförtärda byte. -- Mycket blir det sällan, men alltid så pass att man kan stilla den värsta hungern och nödtorftigt draga sig fram, tills det blir tid att giva sig i väg ut till drivisen och leva parasitliv bland sälarna eller sitta och lura på de sammanpackade sjöfågelskarorna i vakar och brunnar. --

Farväl då, gammelörnar, för denna gång, och lycka till! -- Måntro jag skall få återse er ett annat år på edra gamla boplatser? ... Alldeles säkert är det icke. Ägaren till Långkärret på Ängsö, som är »föregångsman» på jordbrukets område, har Gud nå’s fått odlingslån för att dika ut den lilla myren och har redan låtit gräva en djup och bred avloppsgrav ned till Österviken. På Siköarna skall det visst bli stor avverkning till vintern, och på ytterligare ett par av småholmarna lära sommarstugor komma att byggas.

Men -- ni ha ju redan fått finna er i så mycket i den vägen, så jag tror mig ändå kunna hoppas det bästa.

Allt beror till sist på huru länge det skall förunnas er, gammelörnar, att famna rymden och stiga mot solen på väldiga vingar. Ty odödliga äro ni ändock ej! Det är icke med er som med fågeln Fenix, som väl kunde förgöras men alltid uppstod igen till nytt liv och ny härlighet. -- Fastän man nästan skulle kunna tro det, då man bevittnat, huru en av er, hanar, blivit dödad, men icke desto mindre om ett eller annat år, måhända i något föryngrad gestalt, ånyo visat sig vid makans sida.

Men om ni, gamla stammödrar, skulle gå till de sällare jaktmarkerna -- och någon gång måste ju också er timma slå -- eller om ni båda, hane och hona, samtidigt skulle duka under. -- Ja, då är det sannolikt slut på Gammel-Antes saga här ute i skärgården.