Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanningen vidkännes ej deras försök och förblir oföränderligt
densamma, utan att bry sig om de prismor genom hvilka
ögon se henne, de der äro intresserade af att se henne
inunder hennes verkliga ställning.
Oförklarliga egenhet hos kloka och förståndiga
menniskor, som kunna påstå, att man, i det man antager Guds
tillvaro, är tvungen att antaga godtycket i naturen!
Liksom om den högsta viljan icke vore af nödvändighet
oändligt vis och i följd deraf universelt regelbunden. »Den,
som i alla naturens rörelser endast ser medel för att uppnå
ett mål», säger Moleschott, »kommer på ett helt logiskt
sätt till föreställningen om en personlighet, som för detta
ändamål överflyttar sina egenskaper på materien. Denna
personlighet skall således utstaka målet. Om det förhåller
sig sålunda, om en personlighet utstakar målet och väljer
medlen, så försvinner nödvändighetens lag ur naturen.
Hvarje fenomen blir en del af slumpens och ett oändligt
godtyckes lek».
J. B. Biot var bättre inspirerad, då han i följande
ordalag gjorde sina slutsatser efter en närmare granskning
af naturen: »För min del», sade han [1] »ju mera jag
betraktar verldens ordning, hennes ofantlighet och alla
skapelsens under, desto mera beundrar jag denna förträflliga
anordning, men desto mindre tror jag mig vara i stånd
att förklara den; och jag vågar tillochmed säga, att dessa
ofullständiga förklaringar, dessa falska eller sväfvande
uppgifter, hvilka några moderna skriftställare vilja gifva oss
till bästa såsom sublima harmonier, aldrig synas mera
djerfva och lumpna, än i sjelfva naturens sköte. Då man
haft den lyckan att känna det verkligt sköna, som hon
företer, är man frestad att anse dem för ohelgare och
gudlösa, hvilka vanställa henne genom ovärdiga parodier. Alla
de organiska varelserna hafva således i sig sina för lifvet
lämpliga medel, hvilka äro lika talrika, lika mångfaldiga i
sin mekanisms föränderligheter som himmelens stjernor.
Och likväl skåda vi endast utsidan; det underbaraste är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
