Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse
- II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördoldt för oss. Hvem har väl någonsin kunnat förstå
den kemiska verksamheten hos de lefvande organhinnorna,
orsaken till de frivilliga och ofrivilliga rörelserna, hvad
säger jag, en flugas flygt, en fjärils lek? Eftersom vårt
förstånd kan på sin höjd komma dithän att det kan inse
organismens yttre anordningar och fatta de afsigtliga
förbindelser, i hvilka några af de delar, af hvilka de utgöras, stå
till hvarandra, skulle det, tyckes det mig, ligga en logisk
motsägelse uti att icke på djupet af detta allt se sjelfva
den förnuftiga, andliga princip, som ordnat och reglerat
allt. För min del åtminstone vill jag hylla min
okunnighets filosofi.»
Den ordning som vi se uti det som menniskan icke
frambragt, anmärka vi jemväl med en framstående
författare, [1] visar oss, att de inbördes förhållanden, hvilkas
[1] De la Codre, les Desseins de Dieu. Detta utkast till religiös
och praktisk filosofi utmärker sig genom en af vår tids lyckliga
riktningar mot ateismens inkräktning. De i detta verk utvecklade
argumentet kunna sammanfattas i följande:
Det omöjliga finnes icke, det råder ordning i universum, och
ordningen kan endast utgå från ett förnuft; verlden är således ett verk
af förnuftet. Denna ordning följer af utförandet af en lag eller af
flera och med hvarandra öfverensstämmande; lagarna äro alltid och
med nödvändighet en förnuftig viljas verk.
Verldens upphofsman, Gud, har, eftersom han är ett förnuftigt
väsende, för visso haft ett mål, i det han skapat detta universum.
Detta mål har varit att göra lyckliga; våra förhoppningar, våra
själsegenskaper, i hvad de ha mest upphöjdt, bekräfta detta. Alla de,
som äro begåfvade med förmåga af intryck genom sinnen, äro således
kallade till lyckan. Vi se i sjelfva verket, att de alla äro i viss mån
lyckliga, eftersom alla älska lifvet, betrygga dess varaktighet och
försvara det ända till det yttersta. Men lyckan är ej densamma för
alla dessa lefvande varelser; det finnes tydligen en skilnad mellan
den lycka som är bestämd åt djuren, och den som är tilldelad
menniskan. Den ena är en inom trånga gränser innestängd lycka, en
enkel förlänad lycka; den andra antager större proportioner och
ikläder sig en annan karakter, den är en förtjent lycka.
Man skall lätt förstå denna skilnad, säger författaren, om man
iakttager förhållandena och jemför de sällsynta och ofullständiga
nöjen som komma den rent sensitiva varelsen till del, med de rena,
oändliga njutningar, som menniskosjälen röner genom pligternas
uppfyllande, fromheten, de ljufva familjekänslorna.
Största delen af våra lidanden drabba oss, dä vi af olydighet
eller okunnighet handlat i strid emot Skaparens lagar.
Derför att menniskan hoppas på en fullständig och obegränsad
lycka; derför att hon kan fullkomna sina moraliska egenskaper och
öka sina kunskaper; derför att denna efterlängtade lycka icke kan finnas
till för henne på jorden, bör man göra den slutsatsen att hon ej skall
förgås på denna jorden med sitt kroppsliga omhölje.
Till denna bevisningsform kunna vi foga följande, som
författaren framställt för oss i ett enskildt bref:
»Naturen är Guds laboratorium, på samma gång som Hans arbetare,
likasom den med en preparator försedda verkstaden är kemistens
och fysikerns laboratoriam; i lika hög grad som de produkter, hvilka
naturen låter framkomma, äro öfverlägsna dem som åstadkommas i
laboratorierna, stå det gudomliga förnuftet och den gudomliga
makten framom den lärdes alster: denne kan ej med de materialier, som
han finner i naturen, göra, hvad Guds arbeterska gör under hennes
ledning.
G : M :: N : L.
»Gud förhåller sig till menniskan, som naturens alster till
laboratoriets.
G : N :: M : A.
»Gud verkar på naturen, såsom menniskans vilja verkar, ledd
af hennes förstånd, på hennes ögon och armar.»
I ett kapitel om Guds planer, egnadt åt Bebodda Verldar,
sätter författaren emot vår åsigt om organismernas mångfald i
universum idéen om en nödvändig likhet mellan menskligheterna; han
stödjer sig vid denna åsigt: att om de andra verldarnas innevånare icke
Hafva den jordiska menniskoformen och om vi äro bestämda att åter
lefva upp på dessa andra planeter, så skola vi icke kunna igenkänna
våra käraste vänner. Anmärkningen är mera sentimental än
vetenskaplig. Det är ej platsen här att diskutera densamma. Men vi
kunna upprepa, att det, i anledning af naturkrafternas olika
verkningar på de andra planeterna, är nära nog säkert, att den zoologiska
serien måst inrättas efter en helt annan typ än den jordiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 05:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/gudinatur/0346.html
