Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
I Sverige ringde mobiliseringsklockorna, ocb
männen samlades under fanorna, ty när som
helst kunde en gnista från världsbranden
tända vådeld också här.
Gunnel hörde klockorna och blev ifrån sig.
De ljödo som dödsklockor i hennes öron, och
de kallade hennes man bort ifrån henne. Hon
kunde ej släppa honom. Hans lugna mod, hans
iver att gå ut till sitt lands försvar gjorde
henne förtvivlad.
Han hade bara några timmar på sig, och
hon skulle hjälpa honom att bli i ordning.
Inte kunde hon det, det var ju att hjälpa honom
ut i elände och död.
I sin upprörda sinnesstämning såg hon ingen
skillnad på mobilisering och krig. Läte hon
honom gå nu, skulle hon aldrig få se honom
mer, därom var hon viss.
Hon blev så ifrån sig, att hon ej visste vad
hon gjorde, hon beräknade ej räckvidden av sin
handling, visste bara, att hon måste hindra
honom att gå, att hon hade ont om tid och ingen
bundsförvant — allra minst i honom — och att
hon måste handla raskt ooh djärvt.
Hon visste knappt vad hon gjort, förr än han
låg där träffad i benet. Och ändå hade hon
siktat med noggrann beräkning, och handen, som
hållit revolvern, hade ej darrat. Det hade gällt
att såra honom svårt, men ej livsfarligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
