Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Inte alla vänner och bekanta hade Hilma
Grote försynthet. Då de kommo på besök,
gällde deras första fråga, hur olyckan skett. De
väntade sig en detaljerad beskrivning. Som
Garth inte ville blottställa Gunnel genom att
tala om sanningen och heller inte ville ljuga och
ingen övning hade i att svänga sig, fick han
det svårt. Han svarade avklippande, att ban
helst inte ville tala om olyckshändelsen. Ooh
med det måste man låta sig nöja.
Då Gunnel tillfrågades, svarade hon en del av
sanningen.
— Jag var drumlig, och så skedde olyckan
genom mitt förvållande. Det plågar mig att tala
om den, så låt mig slippa.
Naturligtvis ville ingen fråga mer efter
sådana svar, men nyfikenheten var bara skärpt,
Man undrade och dryftade och gissade, fast man
ingenting mer sade åt Garth eller Gunnel
direkt.
De kände dock, vad som låg i luften, och Garth
plågades härav allra mest därför, att det på nytt
väckte hans harm mot Gunnel, som försatt dem
i denna brydsamma ställning.
Han gjorde dock allt, vad han kunde, för att
dölja dessa harmens uppflamningar och
bekämpa dem.
Han betvang sig för att ej återfalla i tystnad
mot Gunnel, han talade med henne och lyckades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
