Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långa tider skrev han på ett block med en
reservoarpenna som likt änkans oljekruka aldrig tycktes sina,
men samtidigt följde han noga med vad som hände
i kupén, i korridoren, vid stationerna. Han noterade
de plötsliga, snabba grälen med höjda röster och
monotona upprepningar, vilka plötsligt uppstod över
ingenting och förlorade sig i utmattning och tystnad.
Om ett barn med skummjölksfärgad hy tiggde vid
en station var han genast färdig med en
chokladkaka, och inte heller förrådet av dem tycktes ta slut.
Han visste alldeles säkert hur varje barn behandlade
sin present, om det åt upp den, fördelade den eller
sprang bort och gömde den. Han sa då och då några
ord till mig på en förfärligt komisk tyska, vilken
kom mig att fatta mod och tala själv. Det hade varit
klent med den saken under de tre dagar jag följt
Ricksons på inspektioner i Berlins slumkvarter, och
hos presidenten Ebert hade jag inte fått fram ett
ljud. Man skulle ju förstått att den roströde var
engelsman även om han inte haft blackt rödaktigt
hår, långt magert ansikte med långa tänder och
många fräknar och blå ögon under alldeles ljusa
ögonbryn.
— Det drar så ohyggligt på fönsterplatsen, sa han
till mig, så det är bättre jag sitter här och skyddar
er som en ami. Han utalade det emi, och det var
först efter en stund jag begrep att han inlett vår
bekantskap med en riktigt söt vits. Jag var glad så
länge vi talade tyska, då var jag inte stort löjligare
än han. Vi blev ganska bekanta medan dagen led,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
