Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härligheten varade helt kort, ty nya dimmor
rullade ner sin gardin utanför fönstren. De väldiga
skimrande snömassiven återtog sin ödsliga ensamhet
på andra sidan om molnen och vi sveptes in i
gråheten igen under dem. Men miss Jebb hade blivit så
inspirerad att hon avskilde sig från oss som en
alptopp och började arbeta. När jag nu återkallar i
minnet hennes flitiga hand som gled över papperet,
finner jag henne djupt patetisk. Det enda som
tröstar mig vid tanken på henne är att hon dog lycklig
och hoppfull tio år senare utan att uppleva hur de
millioner pojkar och flickor som genom hennes
energi hållits vid liv rangerades in med sina
nummer i det allmänna helvete som doktor Möllerbach
talade om.
Denna samma morgon som hon bråkade sin hjärna
med barnens fribrev arbetade redan så här dags
hundratals människor på barnens kommande
fördärv. Ty år 1920 hade inte stridsflyget nog flygvidd
och bärkraft, bomberna inte nog sprängkraft,
gaserna inte nog giftverkan för att tillfredsställa
generalstaberna. Därför måste tusentals män understödda
av en hel hop beskäftiga kvinnor lägga hela sin energi
på att rätta sådana brister — naturligtvis allt för
barnens skull.
Doktor Möllerbach log resignerat då bergen
försvann.
— Nu har ni åtminstone sett att de finns, sade
hon till mig. Kom ihåg det när ni frestas att tvivla
på dem.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
