Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satte sig för de omdömen, den ovilja och det forakt, som en politisk
motståndare, när han är lyckosam eller han förlorar sitt spel, icke kan undgå
att framkalla. Förakt blef det rådande tänkesättet, när år 1309 fransmannen
Clemens V gjorde Avignon till sin hufvudstad och sedan dess den helige
fadern var ett redskap för de franska konungames statskonst.
Detta var ej den enda omständighet som kunde ingifva förakt. Ett
begär var vid påfvehofvet det rådande, att från alla håll samla penningar,
hvilka sedermera användes i främsta rummet till en vansinnig lyx, till
lustbarheter, som ingalunda voro af det oskyldigaste slag. Skalden Petrarca, en
samtida till konung Magnus Eriksson, som haft tillfälle att se hofvet i Avignon
på närmare håll, har svårt att finna ord som äro nog kraftiga för att uttala
hans afskjr. »Sanningen, säger han, är der dårskap, återhållsamheten kallas
brist på bildning, blygsamheten anses som en skam, deremot håller man ett
otygladt hängifvande åt synden för att vara själsstorhet och frisinthet.»
I tvenne riktningar verkade detta påfvedömets förfall — upplösande,
men deijemte drifvande dem, som icke kunde frigöra sig från det religiösa
behofvet, till att söka något bättre. Å ena sidan framträder i oskyld fräckhet
gudsförnekelsen och jemte denna de mest vidunderliga villfarelser. På tider
af otygladt lättsinne följa stunder af den djupaste förkrosselse, hvilken ibland
är i sina yttringar icke mindre otyglad. Det var vid midten af 1300-talet
som skaror behäftade med veitsdansen, som hopar af menniskor, hvilka på
det vildaste sätt plågade sig sjelfva med gisselslag o, s. v., ofta till den grad
att de flämtande sjönko i dödens armar, ströfvade kring på kontinenten från
stad till stad. Å andra sidan höjdes fridsröster, som i utbyte mot den
urartade skolasticismens formel väsen talade om en svärmisk hängifvenhet;
män uppträdde och bildade samfund, hvilka med all hjertats värme hängåfvo
sig åt ett heligt lefverne. Målsmän för tidhvarfvet äro icke allenast
tyrannerne i Avignon eller de olycklige, som vexelvis berusade sig i laster och i
botgöring, utan äfven män som John Wycliffe, mäster Eckart, broder Johann
Tauler, Nikolaus från Basel.
Men de som uppträdde mot förderfvet i kyrkan voro fortfarande
kyrkans vänner. De ville förbättra kristenheten och påfven, de ville icke
tillerkänna den senare all makt, utan man begynte nu tala om församlingens
rätt att yttra sig. Det dröjer icke länge, innan kyrkomöten sitta till dom
öfver påfvar. Tiden begynner blifva demokratisk.
Under det hierarkien vacklade, hotades äfven aristokratien i sin
maktställning. I England och Frankrike sökte regenterne bundsförvandter hos de
lägre stånden. Ej ens i krigen voro nu mera riddarflockarna de allena
rådande. Engelska bågskyttar vunno mer än en gång seger öfver de franska
riddarne. De hittills tillbakasatte lade i dagen en orolig äflan att vinna på
bekostnad af sina herrar. Till och med bönderne grepo till vapen, men blott
för att se sina orediga planer qväfvas i blod. Icke de, utan borgarne bestämde
på andra sidan Östersjön den kommande tidens art, och detta på en tid, då
inom städerna de lägre borgarne, de af skråna bundna handtverkarne allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
