Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormännen och Erik Magnusson resa sig mot konung Magnus 1356—1359.
Allt sedan en gren af folkungaätten hade bestigit Sveriges tron, visar
sig hos de andra stormännen allra forst missnöje, sedermera försök att utvidga
sin makt på konungarues bekostnad. Det var icke heller lätt för Birger jarls
ättlingar att häfda sin företrädesrätt, då dels det låg i tidens anda att
upphöja landets store på allmogens bekostnad, dels konungahusets medlemmar
icke sällan bekämpade hvarandra och af denna orsak måste söka vinna
bunds-förvandter bland de store. Konungen var genom otaliga slägtskapsband
förenad med sina store och de hundra år som hade förflutit sedan konung
Valdemar Birgerssons val hade derfor icke kunnat utbilda någon öfvertygelse om
konungens stora företräde framfor de högborna männen i landet.
Att stormännen voro oroliga och våldsamma antydes mången gång i
tidens urkunder. De sökte med vapen i hand tilltvinga sig förmåner, till
men för de oprivilegierade och svagare, och under de oupphörliga fejder som
fördes mellan ätterna fingo allt för ofta de
oskyldige sitta emellan. Det synes, som om
förhållandena ibland voro mycket ömtåliga. När det gick
för långt, sökte man mäkla fred, oftast genom
knytande af giftermål mellan medlemmar af de stridande
husen. Men ofta mötte detta hinder, på grund deraf
att de store genom täta giftermål oftast voro så
nära beslägtade, att det behöfdes påflig dispens för
den nya förening som föreslogs. I bönskriften till
den helige fadern plägade man framhålla, huruledes
ett afslag skulle framkalla många stridigheter och
stor förargelse.
Midt bland dessa familjtvister och af rent
personliga förhållanden framkallade fejder visar sig vid
midten af 1300-talet allt starkare det politiska sträfvandet att minska
konungamakten till förmån for ett stormansvälde. En hvar, som hade en
öppen blick för förhållandena och deijenite insåg huru nödigt det var for
landet att allt fick utveckla sig i frid och ordning, måste bäfva för
stormännens äflan; om de, när konungamakten var stark, tilläte sig öfvervåld
och förtryck, hur skulle det gå, sedan de krossat denna makt, som hittills
sökt värna de svage? Vi kunna icke antaga, att konung Magnus var
blind för de faror sopi hotade, och det synes, som om han just for att möta
dem hade satt all sin lit till herr Bengt och upphöjt honom till en plats som
skulle motsvara det förtroende han åtnjöt. Men det botemedel han sålunda
försökte verkade motsatsen. Hertig Bengts upphöjelse blef åtminstone den
skenbara anledningen till en resning, som helt plötsligt kommer till stånd,
utan att vi kunna följa förberedelserna till henne beh utan att vi kunna
utleta någon annan inre bevekelsegrund än den rent sjelfviska att för egen
räkning vinna ökad makt.
20. Herr Karl Ulfsäona till
Ulf&sa vapen (lejon).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
