Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manna som enskilda oförrätter. Så snart konungen fått underrättelse om den
begynnande resningen, rådgjorde han ined erkebiskopen och andra rådsherrar
samt skref till det danska rådet, for att beklaga sig öfver svenskarnes
trolöshet och föreslå ett unionsmöte. Den 11 augusti 1501 lemnade han Stockholm
med sin flotta, bestående af två stora skepp och tolf jakter, sedan han låtit
nedbränna Svartsjö kungsgård, som innehades af herr Sten Sture. Under
vägen brände lian åbygnaderna på herr Stens gods Häringe i Södertörn. Fru
Ingeborg, som å mannens vägnar förde befälet på Nyköpings hus, väntade
sig ett fiendtligt besök och skref till herr Svante att gifva henne undsättning.
Herr Svante, hvars svenner afvärjde ett anfall i östgötaskären, skref till sin
»käre fader och besynnerligen gode vän herr Sten», att hans gård Häringe
hade varit utsatt för rof och eld liksom tillförne så många andras gårdar:
*men det hafven I att glädjas öfver mera än vi, att en konung i sitt
majestät sjelf personligen brände er
gård, en ära som ej vederfarits mig
eller någon annan här i riket*.
Drottning Kristina ville icke
följa sin gemål, utan stannade på
Stockholms slott, som hade en
besättning af inemot tusen man. Med
henne voro några svenskar, herrar
Ture Jönsson, Folke Gregerssou,
Kristiern Bengtsson och Erik Trolle.
Till en afsättning af konung
Hans hade svenskarne lagliga skäl,
alldenstund han icke hade velat
fullgöra de vilkor, som voro fasta
vid hans konungaval. Hans
regeringstid var visserligen kort, men
342. Prins Kristiern. sigill’. hau kade dock haft tillfälle 110g
att visa, huru föga han ville soija
för Sveriges bästa. Att det icke var allenast fosterländska skäl som bestämde
de svenska stormännen, visar sig af hvarjehanda omständigheter, men vi
känna förhållandena allt för litet för att kunna gå till doms med hvar och
en af de ledande personligheterna. Vi få för öfrigt icke förgäta, att den
vidsträckta sjelfmyndigliet, som under länsväsendets tid tillkom de store i landet,
gjorde förhållandena mellan konung och undersåte ganska olika de nuvarande.
Konung Hans har visserligen af mången häfdatecknare, redan
under det närmast följande tidhvarfvet, blifvit omtalad med beröm, såsom
1 S[igillum] Cristierni electi in rcgem Dacie et Svecie, verua heres Norvegie,
4i[ucis] s[le8vicen8i§] a[c] II[olsacie], S[tormnrn] e[t] D[itmers] d[ucis] c[omiti$] \[u]
O[ldenborg] e[t] D[elmc nhorst] (Sigill för Kristiern, utvald till konung i Danmark och Sverige,
samt verklig arfvinge till Norge, hertig af Slesvig, Holstein, Stormarn och Ditmarsken, grefre i
Oldenburg och Delmenhorst).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
