Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segern och med uppmaning att göra nya ansträngningar for att staden måtte
kunna bibehållas för Sverige. »Käre vänner, skrifver han till allmogen, varen
vid en god tröst, jag hoppas, att detta örlig snart skall få en god ända. Tacken
Gud allsmäktig, läggen af edra stora svåra eder, straffen Guds vanheder,
bruken lag och rätt inbördes, då går eder och oss alla väl både till lif och
själ. Jag vill gerna hålla eder alla, rika och fattiga, vid Sveriges lag och
goda gamla sedvanor, som tillbörligt är i all måtta, och alltid gerna veta
allas edert gagn och långliga bestånd, så länge jag lefver.»
Anfallsvis gick herr Svante tillväga i Skåne, der herr Hans Åkesson
anförde en svensk här, och i Bleking, men i öfrigt måste man i Sverige
inskränka sig till den besvärliga uppgiften att försvara de långt utsträckta
kusterna mot de många danska örlogs- och rofvarfartyg, hvilka ibland visade
sig i större skaror, anförda af höfdingen på Visborg herr Jens Holgersen
samt hans underbefalhafvare, den fyenske väpnaren Sören Norby, som i juli
1507 brände Kastelholm och tog dess höfding herr Sten Turesson m. fl.
till fångar. Det var for öfrigt icke allenast stranden, som af dem
hemsöktes, utan hafven gjordes osäkra, och dermed den för Sverige så nödvändiga
handeln på Östersjön. Herr Svante sände ofta ut sina skepp för att vid den
tyska kusten möta hansestädemas köpmansfartyg och konvojera dem till
svenska hamnar, hvilket äfven ofta lyckades.
Hansestäderna, i synnerhet Liibeck, voro konung Hans föga bevågna och
de sökte derför, så snart kriget åter upplågade efter rådsmötet i Kalmar,
understödja svenskarne medelst underhållande af handelsförbindelserna. Detta
vänliga förhållande rubbades tidtals genom kejsarens aktförklaring, som
förbjöd alla tyska rikets inbyggare att hjelpa Sverige, och genom traktater
af-slutna med konung Hans i december 1506 och juli 1507, enligt hvilka
lii-beckarne skulle söka förmå svenskarne till hörsamhet och till dess denna gafs
afhålla sig från alla förbindelser med deras land; lubeckarne voro nu så
eftergifvande, att de lofvade, att deras fartyg, så snart de mötte konungens
skepp, skulle stryka segel och förevisa sina papper. Men dessa afbrott varade
icke länge, ty dels voro köpmännen föga villiga att afstå från den
vinst-gifvande handeln på det nödstälda Sverige, dels hade Liibeck fått slut på
ofreden med sina mecklenburgska grannar, hvilken ofred hade gjort det
benäget för vänskap med Danmark, dels tog numera kejsar Maximilian
hanse-stadens parti mot konung Hans1 stora fordringar, och den tidigare afgifna
aktförklaringen förlorade derigenom i kraft. Redan år 1507 och allt
framgent handlade liibeckarne åter på Sverige, och i början af februari 1509 läto
de konung Hans veta, att det droge för långt ut på tiden med Sveriges
underkufvande, hvadan de icke längre ville, sig sjelfva till förfång, afhålla
sig från handeln med Sverige. Herr Otto Rud, som nu uppträdde som
sjö-röfvare i Östersjön, anföll efter detta hansestädemas fartyg, liksom han
ofredade de svenska stränderna. Den 2 augusti 1509 gjorde han ett nattligt
anfall på Åbo, plundrade staden och dess kyrka, ihjälslog några af stadens
borgmästare och råd samt prester, bortförde andra som fångar. Han var icke
’ ^.ooQle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
