Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöjd dermed, utan fordrade sedermera af staden en brandskatt af tolf tusen
mark samt af biskop Johan Olofsson samma belopp. En dyrbar kalk, tagen i
Åbo domkyrka, förvaras ännu i en dansk landskyrka. På återvägen uppbrände
herr Otto Rud öregrund och häijade i Roslagen.
Under alla dessa förhållanden vexlade i Sverige stamningen mellan
krigisk ifver och längtan efter fred. När lilbeckarne i slutet af år 1506, på
grund af sin traktat med Danmark, böljade underhandlingar för att förmå
svenskarne till underkastelse, var åtminstone allmogen i mellersta Sverige
föga benägen för eftergifter. De vid Tuna kyrka i december 1506 församlade
dalkarlame utfärdade en skrifvelse till de för fiendens anfall mest utsatta
landskapens inbyggare, i hvilken dalallmogen förklarade sig aldrig vilja
antaga herr Hans till konung för att låta sig plågas af hans fogdar. Man hade
under de senaste åren pröfvat hvad gagn man hade af att skifta herrar.
Dalkarlarne ville stå fast vid herr Svante, som var en infödd man; man
borde icke göra Sverige beryktadt i andra länder såsom ett rike der man
icke kunde tåla en inhemsk herskare. Som svar på Lfibecks fredsbemedling
följde herr Åke Hanssons infall i Halland, der Halmstad, Laholm och den
starkt befästa gården Vallen togos och brändes. Man fann det dock svårt
att med kraft drifva kriget, man kunde till exempel icke hindra danskarne
att undsätta Kalmar slott, hvadan ock en del af det svenska rådet som
vistades i Kalmar den sista februari 1507 skref till det danska rådet med
förslag om ett stillestånd. Detta hemstälde, om icke svenskarne ville sända
ombud till det möte som skulle hållas mellan danskarne och hansan i
Ny-kjöbing i juli 1507, men det lät svenskarne förstå, att utan fullständig
underkastelse kunde de icke vänta att få någon lindring. Doktor Hemming afrådde
riksföreståndaren att inlåta sig i underhandlingar på den grundval danskarnes
svar antydde; man skulle nog kunna hålla fredsvännerne i Sverige stången.
Och något senare, när Sören Norby i juli 1507, ungefär samtidigt med
mötet i Nykjöbing, hade intagit Kastelholm, skref herr Erik Turesson, den
fångne åländske slottsherrens broder, till herr Svante: »Käre herre, om någon
finnes som misströstar och vill draga denne konungen in igen, då beder och
råder jag eder högligen att ingalunda gifva samtycke dertill, ty jag har
säker underrättelse, att han har mindre makt än någon tänker. Mig hoppas
till Gud, att Sveriges rike är väl så vid makt att sådant afväija och icke oss
indraga en så förderflig herre igen öfver vårt hufvud.»
Det tarfvades dock ganska mycket mod och kärlek för en fosterländsk
styrelse i Sverige för att hålla ut med fejden. Den hårdt betungade
allmogen lofvade väl att göra mycket, men höll ingalunda alltid sina löften.
Frälsemännen underläto ofta att hörsamma uppmaningarna till rustning, herr
Svante klagade ibland öfver grof försumlighet i rikets försvar. Han hade
för öfrigt icke så många på livilkas trohet och mannamod han kunde lita
obetingadt. Doktor Hemming i Kalmar, herr Åke Hansson i Vestergötland,
herr Erik Turesson i Finland icke allenast utförde hans planer, utan äfven
styrkte honom i dessa. Han hade vid denna tid ingen annan, åt hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
