- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
29

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

29
’äim Adolfine1
Jag skall medgifva eder fortsättning pâ Anna Dahls historia. Grefve Stjernstråle
fann sina bemödanden fåfänga. Hans presenter blefvo ej emottagna. När han säg, att
hon icke genom löften kunde förledas, löften om ett och annat, som plägar yara qvin-
nornas förtjusning, sä var honom icke mera än ett enda steg öfrigt för vinnandet af hans
mål, nämligen ett löfte om äktenskap. Härigenom tänkte han att dämpa all hennes fruk-
tan och att mota alla inkast. Annas dygd hade likväl hos honom gjort ett så stort intryck,
att han icke utan mycket betänkande kunde gripa till detta falskhetens illdåd; ty han
ämnade aldrig hålla detta löfte. Han ryste denna gång vid tanken på förförandet af denna
oskuld; ty ehuru man i allmänhet icke trott honom vara så särdeles samvetsgrann i detta
fall, så har han likväl icke förut samlat någon förebråelse öfver sitt hufvud för något så
stötande brott som detta. Sedan han likväl satt sig i sinnet på, att utföra sin plan, sökte
han öfvertyga Anna, att han, af hennes fullkomligheter på det högsta intagen, aldrig skulle
kunna känna sig lycklig eller lefva nöjd här i verlden, så framt hon icke ville bifalla hans
begäran. ’Det är väl sant,’ sade han, ’att jag i stora verlden kan få ett fruntimmer, som
skulle tyckas bättre passa för mitt stånd ; men jag iår dock aldrig någon som kan göra
mig så lycklig, som ni. Eder beständiga hårdhet sätter mig i obeskriflig oro och ni måste
icke rätt hafva förståtrmin mening, som är att begära eder till min hustru.’ ’Men herr
grefve,’ sade Anna, ’det har hittills icke varit mig möjligt att veta eder mening. Alla
edra samtal, ehuru smickrande för min egenkärlek, hafva alltid varit för mig för mycket
tvetydiga för att hos mig göra något förmånligt intryck. Den höflighet, jag är skyldig
alla, både kände och okände, ålägga mig att låna mina öron åt den, som gör mig den
hedern, att tala mig! till; men min skyldighet emot mig sjelf förbjuder mig att öppna mitt
förtroende för någon menniska’ för densammas fagra ords skull, så länge jag icke är
Öfvertygad om dess uppriktighet, och att under de vackra orden icke ligger förborgade
en sådan list, hvarigenom så många af mitt kön blifvit inledda i förderf. Det gör mig
ondt, herr grefve, att jag icke förr vetat af eder rätta afsigt; ty som jag icke hållit eder
höflighet emot mig och edra besök för annat än tidsfördrif för eder, så har jag törhända
felat och bemött eder med mindre högaktning, än ni förtjenat. Att edert uppsåt är upp-
riktigt kan icke annat än vara mig angenämt; icke derför, att jag derigenom är smickrad,
utan i synnerhet för eder egen skull; ty ni har nu hos mig utplånat misstanken om en
lastbar afsigt, hvilken tanke var så naturlig, då man betraktar olikheten mellan edert och
mitt stånd. Ni måste tillstå, herr grefve, att jag af edra samtal omöjligen kunde göra mig
något fördelaktigt begrepp om eder, emedan de syntes mig mera vara afpassade, att smickra
rain egenkärlek än att tillfredsställa mitt hjerta. Man har sagt mig och jag tror, att det
är sannt, att många karlar äro outtröttliga i sin höflighet och godhet emot en flicka, som
råkat att falla dem på läppen, samt att de fortfara derated så länge, tills de äro säkra
på, att hon älskar dem ; men att de då på ett grymt och nedrigt sätt nyttja ett förtroende,
som blifvit, bygdt endast pä hederliga begrepp om deras karaktär. Jag har derför fattat
det fasta beslutet, att aldrig låna mina öron till något sådant prat, som endast är ett
smicker för min inbillning. Smicker är falskhetens språk och bör derför hos ett frun-
timmer alltid uppväcka misstankar. Förlåt mig derför, herr grefve, att jag hittills ansett
edert tal såsom tomma höfligheter, och att jag derefter rättat mitt uppförande, som jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free