Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Utan att säga något gick han framåt och pekade på en låg dörr.
Björnram öppnade densamma och trädde in tillsammans med jungfru Oxenstjerna.
De kommo då in i ett lågt och osundt rum, hvarest de funno en man, en ädling;
det var Adolf Stålsköld.
”Kommen I att hemta mig?” frågade Stålsköld med bitter stämma.
”Ja!” svarade Björnram lakoniskt och såg sig omkring för att göra sig förvissad
om, att inga lyssnare funnos.
”Hvar är jungfru Eysing?” frågade Stålsköld vidare.
”1 godt förvar,” svarade Björnram.
”1 godt förvar, sägen I.”
”Ja.”
”Hon är då inspärrad här i detta fördömda fängelse såsom jag!” klagade den
olycklige. ”Guds död! Vore min hand fri och jag kunde föra ett svärd såsom fordom-
dags, så skulle min första gerning vara att klyfva skallen på denne räf, denne Göran
PerssoD, som utan all lag och rätt inspärrat oss här!”
”Kom!” sade Björnram lakoniskt och fattade Stålsköld i armen.
”Nej, bödel! Så lätt skall du inte kunna öfverantvarda mig åt tortyren!”
"Vi äro vänner!” hviskade jungfru Adolfine.
”Just sköna vänner!” utropade Stålsköld.·
’Tyst! Tyst!” förmanade Björnram.
”Nej, jag är inte tyst!” larmade Stålsköld. ’Hela Sverige skall få erfara, huru
illa det står till med lag och rätt i kung Eriks rike.”
De båda vännerna voro öfver sig gifna för detta utbrott och de tordes icke högt
uttala, hvilka de voro, eller i hvad afsigt de kommit till fången, emedan de icke voro vissa
på, att de voro utan vittnen. Jungfru Oxenstjerna sökte visserligen att hviskande till-
kännagifva, hvilka de voro ; men Stålsköld stötte bort henne och ville icke höra på hennes
hviskande tal. Snart nog kunde timmen, som var utsatt för Stålskölds tortyr, eller förhör,
som det kallades, slå, och då skulle de icke kunna rädda honom, då hade alla deras be-
mödanden, allt deras trots mot faror varit förgäfves.
”Skynda på!” sade en stämma i dörren.
Det var bödelsknekten-ciceronen, som fruktade, att hans skyddslingar skulle uppe-
hålla sig för länge inne hos fången. Det kunde vara fara för bödelsknekten sjelf, om det
blefve upptäckt, att han verkligen infört främmande personer i fängelset under falska dräg-
ter. Denna fara fruktade han, Huru det skulle gå med de förklädda, bekymrade honom
deremot föga.
”Skynden på!” utropade han.
”Ah! Ännu en!” väsnades Stålsköld. ”Huru många slagtare, huru många blod-
törstiga kreatur skola då samlas kring mig och martera mig.”
Vid dessa ord stötte han till jungfru Oxenstjerna, så att hon störtade baklänges
mot väggen. Hennes mening hade varit, att hviska i hans öra sitt namn, men blef på
detta sätt hindrad dertill.
”Vid alla afgrunder, är karlen tokig!” röt bödelsknekten.
”Ja, galen kan man blifva för mindre!” stönade Stålsköld.
”Sägen honom då hvilka I ären!” uppmanade knekten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
