Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark begagnade svenska riksvapnet ”tre kronor” i sin flagga, trots Sveriges
protester. Danska konungen sade sig hafva detta vapen qvar iör att påminna sig den
”gamla, kära förbindelsen mellan nordens tre riken.”
Då Danmark icke kunde förmås att stryka det svenska riksvapnet ur sin flagga,
så började konung Erik att i sitt sigill begagna Danmarks och Norges vapen, äfven han
för att påminna sig den ”gamla, kära förbindelsen mellan nordens tre riken.”
Förvecklingarna blefvo nu sådana, att kriget icke kunde undvikas. Danmark för-
klarade kriget och biträddes af Lübeck, som ansåg sig förorättadt af Sverige.
Den svenska flottan löpte derför ut under befäl af den bepröfvade Jakob Bagge,
hvilken dock icke kunde uträtta något mot den öfvermägtige fienden, trots all den tapper-
het, som lades i dagen under slaget vid Öland, hvilket varade i två dagar och hvarest
ingen af flottorna kunde berömma sig af segern.
Men det var icke i konung Eriks smak, han hade i stället väntat en lysande segei
och uttryckte sitt stora missnöje med Jakob Bagge, hvilken han förut hyllat genom triumf-
tåget. Derför skref konungen, han har varit mycket onådig och hotade med att ”under
spott och spe låta föra amiralen uti en fisksump till Stockholm.”
Denna skymt uteblef dock.
Vintern inbröt emellertid och kölden blef stark.
Då gjordes ett försök af Klaes Flemming att taga Bohus genom en öfverrumpling
på isen. Det svenska artilleriet framfördes nämligen på isen, hvilken dock brast och djupet
uppslukade kanonerna och mycket manskap. Vid detta tillfälle gick konung Eriks största
kanon, kallad ”Skäggan”, svenskarne ur händerna.
Klaes Kristersson Horn bekrigade Danmark och en af konungens gunstlingar,
fransmannen Claude Collart, gjorde med svenska trupper ett infall i Norge och så bröt
våren in.
Då löpte svenska flottan åter till sjös, nu 35 skepp stark och under befäl af
Jakob Bagge, hvilken seglade på sitt 200 kanoners amiralskepp Mars, äfven kallad Jute-
hataren eller Makalös.
Men lyckan var icke med den gamle amiralen. Hans chefskepp blef under en
träffning mellan Öland och Gotland antändt och sprang i luften sedan den svenske ami-
ralen först blifvit af danskarne tagen till fånga.
Folket såg i denna olycka ett Guds straff, ty kanonerna på Jutehataren voro
gjutna af de klockor, som kung Gösta tagit från de svenska kyrkorna.
Högsta befälet öfver flottan lemnades nu Klaes Kristersson Horn, hvilken undei en
bröllopsmåltid, som konungen af Danmark tillställt för en af sina hofherrar och hans unga
gemål, kom till Köpenhamn såsom objuden gäst.
Horns amiralskepp hette S:t Erik, ett ståtligt fartyg, hvilket injagade skräck hos
fienden, så snart det visade sig med den tretungade flaggan blåsande från toppen. Utom
detta fartyg hade Horn under sitt befäl 49 andra örlogsfartyg, - den största flotta, som
Sverige hittills haft.
Hvarest Horn for fram flydde de danska och lybska flottorna; men dröjde några
fartyg och vågade möta de svenska örlogsmännen, så fingo de (fiendtliga) med sin under-
gång plikta för sin djerfhet.
Wasaättlingarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
