Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
De bâda amiralskeppen hade hela tiden vexlat skott sinsemellan; men klockan
fem pä eftermiddagen blef det danska amiralskeppet, Jägaren, sönderskjutet och började
hastigt sjunka. Då måste den tappre herr Otto Rud stryka flagg och gifva sig fången.
Dermed slutade det blodiga sjöslaget vid Bornholm.
Den segrande Klaes Kristersson Horn seglade med sina fångar först till Dalarö
och sedan till Stockholm, der han af konung Erik på det präktigaste blef emottagen och
fick, liksom förut Jakob Bagge, göra ett triumftåg upp till slottet.
I detta triumftåg gingo de danske fångarne hopbundna och med rakade hufvuden.
Adelsmännen voro bundna med silkessnören och det öfriga krigsfolket med bastrep, som
voro fästade kring deras halsar. Framför fångarne gick en bonde och blåste på säckpipa,
hvilket skulle vara en hämd för en i Danmark om svenskarne skrifven nidvisa, hvaruti
det bland annat hette, att ”svenskarne skalle dansa etter danskarnes piskor*.
Konung Erik mottog sittande på sin tron och iklädd sin konungsliga skrud herr
Klaes Kristersson Horn uti en af slottets största salar, den så kallade rikssalen.
Der tackade han i höfviska ordalag Horn för den tapperhet, som denne visat och
sade sig skatta sig lycklig öfver att hafva en sådan man i sitt rike.
Derefter tilltalade han den fångne danske amiralen. Men mot honom använde
han förhånande ord, hvilka på det högsta förbittrade herr Otto Rud, som ärligt svarade:
”Eders majestät! Jag är en infödd dansk man. Min konung har jag svurit
trohet och ingen kan taga det till misstyckes, att jag har kämpat af yttersta förmåga
för konung och fädernesland. Men lyckan är ostadig och som hon i dag har gjort mig
till fånge, så kan hon en annan dag drabba min fiende.”
Dessa ord voro för hårdsmälta för den häftige konung Erik, som i yttersta vrede
rusade upp från tronen, drog sitt svärd och störtade mot den fångne amiralen.
Då kastade sig Horn emellan konungen och Rud, sägande:
”Inte så, Eders majestät! Det är inte sålunda, som man bör behandla en ärlig
och trogen sjöman. Herr Otto Rud har redeligen uppfylt sin pligt mot sin konung.”
Konungen lugnade sig genom den ädle Horns ord; men han befalde, att Rud
skulle föras ur hans åsyn. Herr Otto fördes då till Svartsjö slott, hvarest han några
månader derefter dog såsom fånge. —
Liksom konungen ville belöna Horn, ville han äfven fira minnet öfver de stu-
pade ädlingarne Peder Axelsson Banér och Sten Svantesson Sture, hvilkas båda lik uti
kostbara kistor under en praktfull begrafning nedsattes i det Stureska grafkoret i Upsala
domkyrka.
I en beskrifning på denna begrafning heter det bland annat:
Den högtidliga processionen öppnades af prester och djeknar, de dödas lifhästar,
iklädda svart kläde, fördes jemte deras gyllne riddarsporrar och sköldemärken framför
bårarna, närmast framför hvilka buros svarta vaxljus, likaledes prydda med de döda kri-
garnes vapen. Närmast efter de döda gingo deras manliga fränder och efter dem fur-
starne och riksens råd, samt den öfriga adeln, hvarpå följde de qvinliga anförvandterna
moder, syskon främst, derpå enkedrottning Katharina och hoffruntimren, konungens systrar,
samt slutligen öfriga anförvandter, både fruar och jungfrur.
Konungen sjelf författade de stupade ädlingarnes grafskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
