Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
’*Ha! Äfven de! Hvem skall jag då tro?”
’Gud! Allena Gud!”
Tankiull böjde konung
stunds tystnad.
Derefter sade han:’
”Gif mig min luta, Karin!”
Flickan sprang efter strängaspelet och räckte det till sin herre och vän.
Han knäppte på strängarna, hvarefter han med sin vackra röst började sjunga :
Allramest så sörjer jag, den vän, som gaf mig tro;
Långt är himmelen från jord, långt hon gick trån sitt ord.
Sär jag rar ett litet barn, begrafde de min mor
Inte Tar jag gammal, när de jordade min far.
Hvad skulle jag inte sörja!
Hvad skulle jag inte sörja!
Fvra långa år så har jag väntat på min vän,
Kommer hon tillbaka, blir det bättre igen.
Kär jag kunde valla, rykta ee’n och surra, stag,
Intet var för tungt för mig och intet var i lag.
Hvad skulle jag inte sörja!
Hvad skulle jag inte sörja!
Liten fogel qvittrar på rosendeqvist:
Sorgeliga sjunger den, som vännen sin har mist.
Hvad skulle jag inte sörja!
’Hur sorgligt ni sjunger, herre!” sade Karin.
’Jag skall sjunga något gladare för min hjertevän,” svarade konung Erik och
lekte med flngrarne på lutans strängar samt började sjunga:
I min ungdom gladde mig att sjunga,
Fastän sorgen till hjertat mig gick.
För de gamla, för blomstrande unga,
Mest för vännen, den jag bar så kär.
Han böjde sig ned och kysste Karin Månsdotter, hvarefter han hvilade sitt hufvud
i hennes knä och föll i en lätt slummer.
KAP. 9.
Hertig Magnus och hafsfran.
At kung Göstas söner är hertig Magnus den ende, som icke blifvit bekant genom
historiska handlingar och hans namn skulle helt visst alldeles varda glömdt, så framt det
icke lefde qvar i sång och saga. .
Inom wasaätten herrskade en förfärande ande, som ur hvarje generation at släg-
ten, så långt man hört tillbaka, ryckt till sig olyckliga offer. Denne ande var vansinnet.
Denna förskräckliga själssjukdom visade sig snart, ehuru i mild gestalt, hos konung
Eriks broder, Magnus.
Den sinnesrubbade konungasonen, som hade sin bostad i Wadstena, tiodde sig
hafva sett en skön och däjelig hafsfru, som om aftnarna höjde sig ur Vetterns vågor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
