Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
finnas många prickar på vår jord, hvarpå jag icke varit. Ja, jag har sett mycket, jag.
Jag har sett fridfulla stränder; men jag har äfven varit med i krig.
"Åh tusan!*
»Jo, jo, mäster Spånt. Jag har kämpat på en engelsk örlogsman. Se här! Det
här ärret har jag sedan dess.»
»Jaså, Vimpel blef sårad också."
»Jo, jo men, mäster. Jag visade, jag, hvad en svensk skalle kunde tåla, ty fast
blodet sqvalade ur hufvudet på mig, så slogs jag lika bra för det. — Fy tusan, mäster,
krig är ett otyg."
"Tycker Vimpel det?"
"Ja men, gör jag så."
"Berätta mig något från kriget.”
"Nå ja, det kan jag göra. De der gudfruktiga menniskorna, som vi hafva ombord,
hafva gjort mig riktigt vaken och nog kan jag tala om för mäster en historia, innan jag
går till kojs.”
”Ja, det var bra. Korpgluggarna hålla sig bättre öppna, då man har något att
lyssna till."
"Nåja, jag vill tala om Henry Randolphs historia, som jag skulle kunna kalla för :
Den pressade matrosen.
Vimpel lutade sig mot relingen och började berätta:
"När den glada freden fäller sina oliveqvistar och ett hotande krig uppmanar
en nation att bemanna sin flotta, ack, måtte sådant ske utan att genom grymhet såra
mensklighetens ömmaste känslor. Utan tvifvel gifves det snillen, som kunna upptänka och
hjertan, som vilja vidtaga sådana utvägar, genom hvilka mödrars klagan och enkors tårar
kunna förekommas. — I en tid, då så många välsinnade medborgare söka att göra godt
och då motgångens mörker så ofta ljusnar genom ett ädelt ömmande för menniskor är för
dem, som ega myndighet och magt den ärofulla tidspunkt inne, då de böra förena sina
krafter för att, så mycket möjligt är, förekomma krigets fasor.”
"Det var tusan, hvad Wimpel har fått för en flytande tunga!” utropade ror-
gängaren.
"Tycker mäster det! Jo, jo! Man rår inte för, att man har ordet i sin makt.
Jag kan inte annat än hata kriget,när jag tänker på, hvad jag nu ämnar berätta för mäster
och det är beklagligen grundadt på fullkomlig sanning. Denna min berättelse rör sig
kring en far, en mor och en dotter, hvilka lefvat och dött inom brittanniens gränser. De
njöto under sitt låga tak frid och ro, såsom renhjertade och ädla menniskor göra. De
visste inte af något ondt, förr än, genom deras eget folks grymma lagar och författningar,
mannen blef skiljd från sin hustru och sitt barn. Af lagskyddade bofvar blef han med
våld förd från sitt hem, utan att han gjort sig skyldig till den minsta förbrytelse, hvari-
genom ett sådant beteende kunde ursäktas, och hans maka och hennes oskyldiga dotter
lemnades till rof för alla de olyckor, som alltid omgifva fattigdomens värnlösa barn.
År 1550, detta märkvärdiga år, då brittiska flottan segrade öfver alla motstånd
och Frankrike tuktades af sin täflande granne, steg Henry Randolph, en aderton års yng-
ling, ombord på det engelska örlogsfartyg, hvarpå jag var anstäld, för att visa sin tapper-
Vasaättlingarne. s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
