Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Ebba förmådde icke att svara på dess uttryck at undergifvenhet och förtröstan;
men hon mötte hans önskningar med en uttrycksfull tystnad och hennes sköna ögon voro
stadigt och bedjande vända åt himmelen.
Hastigt lemnade dem fotfästet och de sjönko med skeppet i vågorna, som slogo
tillsammans öfver deras hufvuden.
De sjönko dock icke, utan kommo åter upp på vattenytan, då Stålsköld drog en
dolk ur sitt bälte, samt högg dermed tag uti en af de från skeppet lösryckta masterna,
som kastades på vågorna och höll sig derigenom sjelf uppe, under det att han med andra
handen höll om Ebba, hvilken förut krampaktigt slingrat sig kring honom, men nu var
afsviramad och föreföll, som om hon varit död.
Hastigt kände Stålsköld en ovanligare svängning på masten, hvari han huggit sin
dolk och såg upp, samt fann ett par armar, som omslöto masten och ett hufvud med
långt skägg höjdt något öfver vattenytan.
Det var Vimpel, den gamle matrosen, som ännu icke gått till botten, hvilken på
detta sätt hakade sig fast i masten för att åtminstone för en stund uppehålla lifvet.
Han var den ende af besättningen, som syntes till. Alla de andre hade gått
till botten.
Hur länge skulle de kunna hålla sig qyar? Var Ebba vid lif eller icke? Skulle
någon seglare komma och se deras nöd, samt förbarma sig öfver dem? Skulle de förgås
i vågorna, eller skulle de blifva räddade?
Dessa voro de frågor, som Stålsköld gjorde sig, ansträngande alla sina krafter
att hålla qvar sitt tag med dolken i masten och äfven att hålla Ebbas ansigte öfver vå-
gorna, i händelse hon skulle vara vid lif.
Dagen skred till sitt slut och aftonen kom, utan någon förändring i de nödstäldes
läge, hvaremot stormen tycktes mojna af, molnen delade sig och månen blickade fram
och nedsände sina kalla silfverstrålar på de skeppsbrutna, hvilka gungade på dyningarna
efter orkanen.
Stålskölds krafter höllo just på att svika, då Vimpel ropade:
”Hallå, herre!*
Detta utrop gjöt nya krafter i Stålskölds armar och nytt hopp i hans själ.
”Hallå, herre! Vi skola räddas!”
”Pris vare Gud, om du talar sannt!” svarade Stålsköld.
”Jag ser räddningsbåten vagga derute. Den har inte gått till botten!” fort-
for Vimpel.
Stålsköld såg åt det angifna hållet och fann verkligen en båt derstädes.
”Det är långt dit, min vän,” svarade han, ”huru vill du, att vi skola kunna göra
oss någon nytta af den der båten?”
”Jag skall simma efter den.”
”Olycklige!” utropade Stålsköld. "Du förspiller ditt lif! Dina krafter skola inte
räcka till. Dina kläder skola draga dig till botten.”
”Må göra då! Mitt lif är af ringa värde! Men jag har så många gånger varit
i sjönöd, att jag väl känner mina krafter. Det Yore att fresta Gud, herre, om man inte
sökte den räddning, som står till buds. Ett vänligt rå har fört båten till oss och vi må
* ·.>
¥å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
