Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
akta oss för, att de onda hafsråen inte gör hennes kärleksfulla bemödanden om intet; ty
dä det onda segrar öfver det goda, sä gråta Guds änglar i himmelen.”
”Du är en god man, min vän,” svarade Stålsköld; ”men det fordras mer än
menskliga krafter för att kunna simma till den der båten, så uttröttad, som du är förut.
Låtom oss vänta och se till om inte båten kan drifva närmare.”
”Nej, herre! Nu eller aldrig! Sedan blifva vi för uttröttade för att kunna rädda
oss och dessutom kan båten lika lätt drifva ut till hafs, som in mot skären!”
Utan att afvakta svar släppte Vimpel sitt tag om masten. Han försvann för ett
ögonblick, men syntes straxt derpå åter på vattenytan, samt började med säkra tag att
simma utåt, der han såg båten.
Under en spänning, som saknar ord, såg Ståisköld efter den djerfve simmaren
och uppsände till himmelen brinnande böner om en lycklig utgång af det öfvermenskliga
företaget, under det att han intalade sig sjelf mod och sökte att fördubbla sina krafter
för att möjligen kunna rädda sig och sin älskade Ebba, så framt hon ännu var vid lif.
Den modige och dödsföraktande matrosen arbetade å sin sida af alla krafter för
att uppnå båten och efter mycken möda lyckades han äfven i sina sträfvanden.
”Hallå, herre!” ropade han. ”Håll ut ännu en stund och vi skola vara räddade!”
Och han höjde sig upp för att komma upp i båten. Men detta var fåfängt att
försöka. Hans kläder voro för tunga och drogo ned honom i vattnet. Inseende, att han
endast utan nytta skulle trötta ut sig genom att på egen hand söka komma i den lilla
farkosten, fattade han denna med den ena handen och började simma tillbaka till sina
olyckskamrater.
Återfärden gick långsammare än simningen till båten. Men han krafter räckte
dock till och efter en god stund lade han till med båten vid mastens storända, på hvilken
han klängde upp och derifrån var det mindre svårt att komma i båten.
Så snart han kommit i farkosten halade han denne utefter masten fram till Stål-
sköld och jungfru Ryning, fattade jungfrun i armarna och lyfte med StålsWilds hjelp henne
upp ur vattnet, samt lade den till utseendet döda kroppen i båten.
Derefter räckte han handen åt Stålsköld, hjelpte denne upp på masten och der-
efter i båten.
Lofvande Gud för denna räddning ur vattnet, omfamnade de båda männen hvar-
andra, hvarjemte Stålsköld icke nog kunde lofprisa Vimpels mod och dödsförakt.
”Prat!” svarade Vimpel. ”Ni skulle hafva gjort detsamma, så framt ni kunnat
släppa jungfrun, hvilken vi emellertid måste ansa om, i annat fall kanske hon kolar af för
oss, så framt hon ännu är vid lif, hvilket dock inte är godt att säga."
”Ja, du har rätt, min vän,” inföll Stålsköld.
”Men, besitta mig, tror jag inte, att vi få storm igen. Jag ser en by stiga upp
vid horizonten. Fort till årorna, herre! Der borta ser jag en klippa höja sig ur vattnet.
Vi måste skynda oss i lä om den, innan orkanen kommer. Hör ni, hur det dånar i luften!
Detta är inte väder att leka med. Vi hafva kommit in i ett ovädersstadium, hvarest den
ena byn aflöser den andra.”
Stålsköld blickade förskräckt framför sig och såg en molnmassa stiga upp vid
horizonten, samt hörde stormen såsom ett aflägset dån, under det att klara blixtar varse-
blefvos vid synranden.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
