Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ui
sänkas från så ädla föremål för att i stället måla at kreti och pleti? Det lyckes mig
just, som om min färg till och med skulle känna sig främmande och förvånad, om den på
duken skulle återgifva någon fåfäng narrs figur, en välgödd nymfs behag eller en gammal
tants skrynkliga aDsigte! — Porträtt! — Jag har ju inte en gång kunnat förmå mig att
fästa din bild på duken. Nej, bevare Gud din man från att följa ditt råd, att för en lum-
pen vinst missbruka sitt snille!”
”Du är omöjlig! — Men hvad skola vi göra? Vi hafva snart att vänta besök af
rättvisans män!”
”Jag kan intet göra för dem!”
”Välan!” svarade fru Lakotti energiskt. ”Jag skall sjelf gå ut i staden och för-
söka skaffa penningar. Du, din fantast, må gerna stå der med dina riddersmän.”
Lakotti såg förvånad på sin hustru. Derefter samlade han sina tankar och då
han såg, att hon gjorde anstalter för att begifva sig ut, sade han med ovanlig mildhet:
”Jag har förifrat mig, min vän. Blif hemma, du. Det är min skyldighet, att gå
ut och söka skaffa penningar. Det gör mig ondt om dig.”
”Nå Gudskelof!” utropade fru Lakotti.
”Förlåt mig mina ord!” bad han.
*De voro dig förlåtna, innan de voro sagda,” svarade hustrun.
Hon skyndade att taga fram hans kläder och knöt med egen hand halsduken om
hans hals.
När Lakotti under detta sin husfrus bestyr lyfte upp hufvudet, kommo hans blickar
att nå taflan. Han glömde genast, att han nu hade annat att bestyra om och tog pen-
seln, samt skulle börja måla, då han åter väcktes till besinning genom sin hustru, som sade .·
”Det faller mig något in!”
”Hvad då?” frågade målaren.
”Jo, du bör uppsöka min bror, han torde nog kunna hjelpa oss ur vårt bryderi
och han gör det äfven, blott han har penningar inne. Men summan, som vi behöfva, är
ju inte så stor och jag är säker på, att han kan anskaffa den, äfven om han sjelf inte har så
stor kassa för tillfället.”
”Godt!”
”Blott han är i staden! — se här är din värja.”
”Tack!”
”Jag har inte sett min broder på åtta dagar.”
”Jaså!”
”Se här är kappan! Skynda dig nu, min gubbe, och laga att du får pennningar.”
”Ja!” svarade Lakotti förströdd och betraktade sin tafla, under det att han kastade
kappan öfver sina axlar.
”Jag hoppas, att du skall hinna. Ännu är nog ingen af dina vänner och aldra
minst den sjusofvaren, min broder, utgångna så här tidigt på morgonen. Men skynda dig
i alla fall. Om jag får se den der Kleri, Parviainens biträde, med sin betäckning, så
slår jag dörren i lås och släpper inte in någon. Skall jag inte göra så? — Nå, men
svara då, Lakotti!” utropade hon, då hennes man inte svarade henne.
”Jo visst, går det an!” svarade han slutligen, frånvarande, och tog ett steg in
i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
