Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
»Nå, så anlita vännerna då om lån af penningar; när nöden klappar på dörren,
måste stoltheten gifva vika.”
”Vännerna! De hafva inte mera penningar de än jag!”
”Hvad i Herrans namn skola vi då säga till rättens tjenare, när de komma?”
”Att de få vänta.”
”Vänta? Men på hvad?”
”På slutet af den här bataljen!” Han pekade på taåan. ”När jag får denna
duk färdig, så får jag äfven penningar.”
”Utmätningsmännen vänta inte, det kan jag säga dig.”
”Nå, så få de gå igen då!”
”Hvilken liknöjdhet!”
Fru Lakotti ansåg sig nu böra förehålla sin man, att han för litet tänkte på sitt
hus, derför fortsatte hon:
”Det är brist på intresse för ditt hem, som gör, att du fortfar med det slag af
målning, hvarmed du börjat. Det vore bra mycket bättre, om du använde din talang i
en annan konstgren. Gif dina korståg och dina romare en god dag och börja i stället på
att måla porträtter, det föder sin man.”
”Hvad nu!” svarade hennes man. ”En konstnär, sådan som jag, skulle sätta ned
sin talang och börja att måla porträtt?”
”Sätt du ned den der höga tonen och gör sådana arbeten, hvaraf du kan bli rik,
i stället för att vara stolt, men fattig! Se på den der kluddaren här i staden, som målar
porträtter, och hvilken du, för ett ringa pris, hjelper att få armar och händer på sina bilder,
se huru blomstrande och välmående han är och huru han lefver med i de förnämsta
kretsarna! —”
”Tyst med det der! Skulle jag sänka mig ned till hans like? Nej! Jag för-
aktar honom och jag skulle inte ens vilja hafva honom till dräng i min verkstad.”
”Till dräng1” utropade fru Lakotti retad. ”Du skulle visst hafva råd att hålla
dig med dräng, du som knappast kan bestå mig med en piga.’”
Lakotti ryckte på axlarna.
”Nej,· du,” fortsatte frun; ”måla du porträtter. Det gör ju detsamma, hvilken du
målar af, hufvudsaken är, att du förtjenar penningar. I vår tid är man dömd till att
antingen svälta eller schackra. — Det vore ju mycket mindre besvär för dig att måla
porträtt, hvars enda regel är att göra männens bilder kraftfulla och qvinnornas sköna.
Det är dårskap, det medgifver jag; men begagna dig af dårskapen, då den gifver en gyllne
belöning. Den vackraste talangen blir ändå obelönt, när han är så hög, att den stora
allmänheten inte förstår den. Lyd nu vackert, min gubbe! Din förtjenst har hittills varit
ganska ringa. Men börja att måla af folk och du skall få se, att du skall få öfverfullt
med kunder! I nödfall ställer du inom glas och ram din husvärd, din traktör, eller vår
granne, kramhandlaren.”
Lakotti hade tyst åhört denna moralpredikan. När nu hans hustru gjorde ett
uppehåll·, så passade han på och inföll:
”Förträffligt! Jo det är just herrligt! Du håller här ett föredrag i välment oför-
stånd, så atthåren kunna resa sig på min hjessa! Hvad! Mina penslar, som äro vana
att gjuta lif iädla hjeltegestalter och ljus i deras blickar,kraft i deras muskler, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
