Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
”Han söker dig!”
”Mig? Hvadan detta?”
”Jo, i ändamål att omtala för dig det grufliga betryck, hvari vi råkat. Du skall
veta, att vi tillfölje af ett lån hotas med att förlora allt det lilla, som vi ega. Jag hade
derför bedt min man att taga dig till råds i hopp, att du, min bäste bror, skulle kunna
finna en utväg till vår räddning.”
”Ja, det skall nog gå bra, var inte ängslig för det, min syster. Du skall få pen-
ningar i dag!” svarade Hubert hastigt.
Fru Lakotti ämnade nu uttömma sig i loford öfver sin broder, men denne afbröt
henne genast i början och sade:
”Det der hafva vi inte tid med nu. Men hör på: Jag behöfver ditt beskydd!”
”Du?”
”Ja! Du håller ju af din bror?”
”Det vet du!”
”Var då färdig att tjena mig och en annan person, som är värd din ömhet.”
”Kors, hvad du säger det der brydd! — Hvad behöfver du för tjenst af mig!
Tala, min broder! Hur är det fatt! Tala fritt och var öfvertygad, att jag skall på allt
Sätt bistå dig, så långt min förmåga räcker.”
”Jag väntade mig det af ditt goda hjerta. Hör på och du skall förstå mig:
Sedan någon tid älskar jag med passion en skön, talangfull, fader- och moderlös jungfru
om nitton vårar. Hon har ett vackert arf, hvars skötande emellertid blifvit anförtrodt åt
en hård och elak girikbuk, hvilken, för att komma åt arfvet, vill tvinga jungfrun att gifta
sig med honom. Edla, så heter jungfrun, hade förlorat både sällhet, lugn och hopp, då
jag i en lycklig stund råkade att göra hennes bekantskap. Jag vann hennes kärlek och
lärde mig snart inse, att jag gjort en eröfring af stort värde. Jag svor vid min riddare-
ära, att hon skulle blifva min maka, och hon afgaf samma ed, glad öfver att på detta sätt
blifva qvitt sin tyranniske förmyndare. — Gläds nu, min syster! Nu är jag mitt mål nära!
Med hjelp af list och en silkesstege har jag befriat den vackra fången, som jag nu vill
anförtro åt dig. Tag emot den darrande jungfrun och låt henne få förblifva här, till dess
att jag hemtar henne som min brud.”
”Ja, min broder! Låt henne komma straxt! Hvar är hon?”
”Jag skall genast hemta henne hit, hon är närmare än du tror!” svarade riddar
Hubert och ilade ut.
Då fru Lakotti blef ensam, höjde hon sina blickar mot himmelen och sade
andägtigt:
”Man är dock mången gång i lifvet lyckligare än man sjelf vet! Så är det äfven
nu med oss! Vi sågo oss stå på nödens yttersta brant, då vi blifva räddade af min bror
och då vi dessutom genast kunna komma i tillfälle att gifva en liten vedergällning för
denna hjelp. Hur har vår ställning icke på några ögonblick förändrats till ett bättre!
Stor är i sanning Försynens nåd och underbara dess vägar.”
Nu återkom Hubert med den beslöjade och darrande jungfrun.
”Kom,” sade han, ”kom, min älskade, vi äro här utom all fara.”
Han förde in jungfru Edla i rummet och bad henne sätta sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
