Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Derefter satte sig den ridande skaran åter i rörelse.
Utanför Lakottis hus blef det nu ett ifrigt talande. Parviainen fordrade, att jung-
fru Edla skulle följa honom hem till Kuhijärvi; men hon sträfvade emot.
Hubert, som ansåg detta vara rådligt, hviskade uppmuntrande ord till jungfrun och
bad henne följa sin förmyndare och härda ut med honom denna förmiddag, samt sade, att
han var viss om, att hon skulle få rättvisa fram på dagen. Men om hon nu genom att
uppsätta sig mot Parviainen skaffade vittnen på att hon motsatte sig honom, så kunde
saken blifva mera betänklig.
Följden blef, att jungfrun rättade sig efter sin förmyndares önskan, och trium-
ferande förde han henne ur staden till sitt hem, dit han anlände fast besluten att upp-
bjuda hela sin förmåga för att hålla henne qvar derstädes för alltid och göra henne till
sin hustru, på det att hennes förmögenhet icke måtte gå honom ur händerna.
Ankommen till slottet införde han jungfrun i stora salen, der han träffade sin
syster den gamla Ursula, hvilken liksom jungfru Edla badade i tårar.
"Tårar!” utropade Parviainen rått. ”Tårar! Idel tårar! Hvartill tjenar all
denna gråt?”
"Hvilken uppståndelse!” jemrade sig Ursula.
”Tyst!” väsnades Parviainen. Din klagan nu efteråt är alldeles öfverflödig! Nu
ser man, hvad man kan lita på dig, du som skulle vara en så säker vakterska! Men lär
dig nu för framtiden, att godhet alltid är ett fel och den största stränghet nödvändig emot
en ung slyna, så flyktig som den der!”
Han pekade på jungfru Edla.
”Hon älskar!” svarade Ursula.
”Älskar! Bah!” svarade Parviainen.
”Den der flickan är då ett verkligt plågoris!” fortfor Ursula.
”Ja, det får man nog erfara!” utropade Parviainen.
”Jag trodde henne om godt,” bedyrade hans syster.
”Det var dumt!” dementerade domaren.
”Ja, ja, det fins ett gammalt ordspråk, som säger: Ί det lugnaste vattnet gå de
största fiskarna’ och det är sannt det, liksom alla gamla visa ordstäf. Jag mins äfven ett
annat, som heter: ’Af skadan blir man vis!’ Och det skall jag lägga på minnet. Ja, jag
skall minsann hädanefter vaka öfver din skatt, som en drake!”
”Det är så dags det, då — — — — —”
Han hejdade sig här och gick fram till jungfru Edla, hvilken ännu var iklädd
en del af sin rustning. Han tänkte, att det var högst opolitiskt att nu gifva sitt onda
lynne luft, hvarför han sade i så mild ton, som det var honom möjligt:
”Lägg af din rustning, mitt barn, den gör mig helt förskräckt, ehuru den gör dig
ännu mera täck än du annars är. Tänk inte mera på din älskare, utan mins att du är
en ärbar flicka, hvilken det inte alls anstår att klättra på silkesstegar. Du trodde allt,
att du gjort det bra, då du rymde härifrån och inte kunde du väl heller ana, att jag
skulle tränga in och storma din förskansning hos den der målarn? Hvasa?”
”Man kan vänta allt af eder!” svarade jungfru Edla.
”Jo, jo! Tag dig derför till vara!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
